Pratar dom om snö i Jämtlandsfjällen eller Dalfjällen så vet man. Vi får också vår första dämp här uppe på kullen. Men inte förvånande på något sätt såklart. Den först skvätten snö brukar komma i mitten av oktober här uppe. Har i alla fall gjort så alla år som vi bott här. Snart fyrtio år har det här varit vår bas nu otroligt nog.
Pelargonen är förskräckt såklart. Rädd att allt det där kalla ute skall ta sig in också. Jag får prata en stund med henne. Lugna. Försäkra att nästa vecka skall Hulken få börja tugga i sig pellets igen och sen få stå där vintern igenom grön och skakande och sprida skön värme i stor gammal skola igen. Det tar en stund. Men upprörd pelargon lugnar sig till sist.
Vi ger oss ut på den där “sista” skogsturen. Sand att mildra rutschkanan ner för kulle under värsta isiga perioden behövs. Lingonris till kransar. Mossa till adventsstake. Lite annat sådant där till jul. Trattkantareller till tallriken också såklart. Den här turen brukar vara den kallaste turen ut i markerna på hela året. Man fryser rumpan av sig helt enkelt. Men ganska behagligt idag.
Det är skönt i skogen. Det är märkligt hur den lugnar. Björnskitarna är många här ute där inte många människor rör sig. Det har ätits lingon. En delikatess för björnar helt säkert.
De senaste åren har vi varit alldeles för lite ute i skogen. Det måste bli ändring på det. Vi inser det varje gång vi är ute. Här finns massor att hämta, framförallt för själen. Vi måste helt enkelt skärpa oss på den punkten nästa år.
Konsten är såklart gratis här ute. Om man vill se den. Det finns hur mycket som helst att förundras över. Men man måste stämma sitt sinne efter det enkla för att kunna se. Nedåt. Inte ha för bråttom. Går där och bara finnas till och låta intrycken komma till sig.
Hemma igen känner man sig vederkvickt men är lite frusen. Man kan låta en ny spännande vecka börja med det som bas.
Det är gott att leva.