Categories
Betraktelser & Berättelse

Så lite

En dag i skogen. Vid älven. Energi in. Energi som lagras för att plockas ut när den behövs som mest och bäst en annan dag längre fram när orken kanske tryter. Voxnan är min älv. Skogen är min skog. Ändå äger jag såklart inget av det här. Ingen kan det. Hur skulle det kunna vara möjligt? Men mitt ändå. Samtidigt som det är alla andras lika mycket såklart. Men mest äger väl stenen, mossan, träden, småkrypen och älven sig själva. Det kan självklart inte vara på något annat sätt.

J. hittar skatten. Kiselådern. Som snö eller is når den upp till dagern. Sträcker sig hundra meter in mot djupa skogen. Man kan gissa sig till att runt den ligger jordartsmetallerna, de värdefulla, och bidar sin tid. För mig räcker “vacker”. För andra är det bara dollar på ett bankkonto.

Någon svamp hittar väl till kassen. Men överdrivna mängder hittar vi inte. Inte ens nära. Men vad gör det. Vägen tillbaks till bilen går hårt uppför men är lätt. Sinnet är lugnt och batterierna fulladdade.

Jodå. Jag skulle kunna bo i en liten stuga här ute. En vedkamin. En säng. Några böcker. Stillheten. Det storslagna. Tystnaden. Nattens stjärnhimmel. Här skulle livet bli fullständigt och på riktigt. Bäcken bredvid stugan har vatten som direkt går att dricka precis som det är. Bäcken lever också sitt eget liv. Jag undrar om den inte tänker och funderar över tillvarons mysterier den också faktiskt och iakttar oss vandrare där ute i skogen med samma förundran som vi iakttar den.

En dag gör jag den flytten ut till kojan. Säger adjö.

Vi söker bävern. Men bävern vill inte visa sig idag. Inte älgen. Inte björnen. Inte vargen. Inte lodjuret. Fast vi åker en ganska lång runda. Däremot möter vi jaktlaget. De står där med sina laddade bössor. Kikarsikten för fem tusen påmonterade på ännu dyrare gevär. Väntar ivrigt på älgen. Den som skall fällas. Bli till stek och köttfärs. Jag har aldrig närmat mig dessa mäns och kvinnors tankevärld. Inte kunnat. Fast jag har ätit deras kött. En gång i tiden med glädje och ovationer över smak. Så mina höga hästar är såklart både rätt halta och lytta om man synar dem i sömmarna.

Nu brinner ljuset här framför mig. Ett brinner också på kyrkogården där i Ovanåker. Jag försöker rabbla all namn i huvudet på de som saknas mig. Det går att hålla på hur länge som helst med det där. Man glömmer alltid något namn numera. Men det är väl så det är när man har ynnesten att få leva in i min ålder. För varje år adderas namn till den där listan, ända tills man själv är ett namn som står med på den. Då när det ofattbara har hänt. Att man inte finns längre. Ofattbart för alla vars namn man alltså försöker minnas idag då också. De tog också existensen för självklar alldeles nyss. Tittade på sina händer och såg alldeles fullt användbara händer. Händer som sen i de flesta fall eldades upp i högtemperaturugnar och blev till aska. Sen i den formen nergrävda eller utspridda på kalla kyrkogårdar.

När jag möter människor som alltid har ett dåligt ord att säga om andra människor, till och med om den som älskat dem, så blir jag nedstämd. Hur mycket måste man inte hata sig själv för att bli sådan. För kärleken till andra kommer såklart inifrån en själv. Man måste själv förstå sin egen litenhet innan man kan uppskatta den hos människorna runt omkring sig. Ingen är perfekt. Absolut ingen. Vi har alla olika skavanker. Men förtjänar ändå att bli älskade som den man är. Vill man älska sig själv och den man är måste man först lära sig älska de andra människorna. De som vid första anblicken synes dumma och fula och värdelösa. Men som med ägnande av endast en lite gnutta genuint intresse är intressanta och spännande varelser. Vi är alla den del av samma sak. De man får kärlek av förtjänar verkligen att man ger dem kärlek tillbaks. De andra förtjänar ens självklara respekt. Åtminstone nästan alla gör det. Men även då, när folk till synes inte förtjänar respekt, kan man välja sitt perspektiv och då kan vem som helst ses i ett positivt ljus.

En gång spelade jag schack under en sommar mot en man som var dömd för mordbrand. Det fanns bara en fin människa där på andra sidan schackspelet. Hur jag än försökte kunde jag aldrig se mordbrännaren. I alla fall inte förrän han en dag rymde. Då tände han på i en trappuppgång i ett hyreshus i staden där vi fanns. Pyromanen var en del av hans natur också, en del av den han var. Drifter som tog över. Sjukdom. Men under många, många timmar vid ett bord och vid ett schackspel syntes inget av det. Han var omöjlig att inte tycka om. Att inte minnas med positiva tankar såhär fyrtio år senare.

Men nu vila. Äta något gott. Sen drömma sig bort i en film eller i en bok.

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.