Man tror att man skall hinna så mycket. Sen gör man inte det. Varje gång samma sak. Ja i alla fall är det så för mig. Alltid. Jodå, vet att jag delar det där med nästan alla programmerare och rätt många “vanliga” människor också. Men att veta det gör inte att det känns bättre på något enda vis eller sätt. En gång i livet vill man bli klar före utsatt tid. Men det verkar aldrig kunna hända mig.
Jag kopplar upp garaget med de nya grejerna idag. Två lådor. En nere och en uppe. Allt snurrar igång. Det är varmt och skönt ute. Men sen kommer mörkret. Sådär tidigt som det kastar sig över oss nu den här tiden. Överraskar. Man får alltså vänta med att göra klart. Tror att jag använder lördag, då det är tänkt att jag skall vara ledig från låtsasjobb, göra riktiga saker istället, som livlina. Då borde jag väl hinna få till det där. Säga “klart”. Fast det inte är klart.
Problemet med allt är att man omöjligt kan förutse allt som händer. Är man själv är det bara att beta av bit för bit. Är man några stycken av typen gubbar/gummor kan man ju få hjälp när det där händer. Men sällan hjälper det heller för övrigt. Fler kockar/kockor ger varken snabbare eller bättre lunch. Åtminstone väldigt sällan.
Men jag, van såklart. Har levt med detta i ett helt liv. Tur att jag åtminstone begåvats med segheten.
Segheten och fantasin är mina enda styrkor. Jag ger sällan upp om jag tror att det finns en framkomlig väg. Ofta och gärna när jag inte tror det. Fantasin kan vara bra att ha den också ibland. Det har sagts att antingen blir man författare eller också en stor lögnare om man har för mycket fantasi som barn. Ja, jag är ingen författare. Läsaren får själv dra eventuella slutsatser av det.
Men fantasin. Jag kan se den där lille mannen i Kina. Ja, just nu sitter han där vid en busshållplats och gråter hejdlöst. Han är på väg hem. Men fick sparken från sitt jobb tidigare idag, strax efter lunch faktiskt, därför att hans tjänster inte behövdes längre. Han som nyss träffat en flickvän som han hoppas han skall kunna flytta ihop med i år. Hur blir det med det nu? Måste han bo kvar hemma. Känner bi hans vånda? Oron? Hopplösheten?
Eller Trumps butler. Hur han hatar den där idioten fast han varje dag levererar dietcola till aset. Jodå, det har hänt att han spottat i burken. När Trump varit jävlig och arorgant. Då precis innan han klivit in genom dörren till ovala rummet. En från djupet av butlerhalsen uppharklad spottloska ner i burken efter att ha kollat runt så att ingen ser. Glädjen han känner när presidenten tar en första djup klunk.
Eller den där planeten som kretsar kring en sol inte olik vår egen. Men som inte har ett endaste litet liv på sig. Men som själv lever. Som tänker. Funderar. Känner sig ensam i sitt solsystem av arton andra planeter av varierande storlek och en sol. Visst de diskuterar med varandra. De grälar ibland. Men delar sin ainnersta tankar med varandra det gör de inte. Men den största önskan vår planetvän har är att flytta till ett annat solsystem. Helst igår. Trött på det här snurrandet kring samma sol år ut och år in.
Eller myran som ligger där i skogsbrynet djupt nere i sin stack och inte kan somna fast vintern är här och det är hög tid. Den vänder och vrider på sig. Tänker på den soliga sommardagen när en fågel tappade en stor fet larv precis bredvid stacken och det var han som hittade den. Hur han hyllades resten av sommaren för det där fyndet som mättade så många larver. Som gjorde att kolonin växte mer än någonsin. Nu ligger han här. Fryser. Men sova det kan han tametusan inte. Funderar på att köpa sig ett par skridskor. Eller skidor kanske. Ja och en halsduk. Hålla sig vaken under en vinter. Uppleva nytt.
Det går såklart att fortsätta. Det finns inget slut.
Det kom som en chock för mig, insikten att allas hjärnor inte flödar på sådär. Att en del har det tyst och lugnt och skönt inne i i sina huvuden. Att inga historier berättas. De som kontinuerligt berättas i mitt huvud. Jag trodde det var normalt. Innan jag fattade. Schizofrena och vi med för mycket fantasi. Kanske är det samma sak förresten. Vad skall det där vara bra för? Undrar många. Men jag skulle inte överleva utan såklart. Hur skulle det gå till. Världen skulle vara en helt annan plats. Betydligt tråkigare. Tänk att inte veta allt om de människor man träffart, Inte kunna höra deras tankar. Inte veta deras inrsta önskningar. Inte kunna lyssna och förstå att en stol har massor av roliga historier den kan berätta. Bara man lyssnar. Ja en sten också. Där finns visdom att hämta. Massor. Om man tar sig tid, sätter sig ner en stund. öppnar upp, lyssnar.
Och kom nu inte och säg att mina fantasivärldar inte är på riktigt. Såklart att dom är på riktigt. Den som är född blind kan såklart inte förstå den som ser fullt ut. Eller tvärt om för den delen. Inga värderingar där såklart. Inget är bättre eller sämre. Det mesta bara är. Man får stå ut med att det är så. Ja och varför skulle inte det räcka? Men fantasi är en gåva också för oss som aldrig blir författare.
Men nu en fredag som håller på att rinna ur sin krackelerade saftflaska. Det är ingen ide att försöka hålla kvar något endaste lite av en sådan dag. Dagar måste få gå iväg och försvinn abort i glömskans ensamma dalar för egna liv. Det är nuet det handlar om. Livet. Det är där man lever. Ja och nu så haren stor del av den här fredagen alltså förflutit. Återstår gör en kväll. I mitt fall framför tv-apparaten. Två avsnitt av Sinner ligger och väntar. Rekommenderas faktiskt. Förbannat bra producerat. Lät det inte så jävla illa så skulle jag säga “intelligent producerat”. Akademiskt högdjursskitsnack. Inget för en sådan som mig alltså. Fast man kan ändå tycka lite så. Fast “säga”. nope.
Men bör väl önska alla er som finns på riktigt en trevlig helg. Ja ni som inte finns kan få den önskan också. För mig är ni lika värdefulla båda sorterna. Liksom.
ps Stor risk att jag sover innan åtta ikväll på den gröna IKEA-soffan. Detta faktum bör inte användas emot mig, ty jag har låtsasjobbat mig hela vägen till den tröttheten. För freden ds