Såhär är det att dö

Jag går rakt in i ljuset. Ser bara ljuset. En tunnel. Hela världen är ljus. Vägen går rakt in och upp i det där. Jag kisar, ljuset är så starkt. Men går vidare utan rädsla. Det finns inget att vara rädd för. Jag känner det så tydligt. Så mildras det där starka ljuset. Jag ser vägen igen. Kan fortsätta min morgonpromenad efter motionsslingan. Njuter.

Det är sådär det är att dö tänker jag för mig själv. Det är så människor berättar som varit över gränsen men kommit tillbaks igen. I slutet av den där tunneln står de man älskade en gång och väntar. Kanske är det syrebrist som en del säger. Kanske är det verkligen övergången man upplever. En dag får vi alla veta. Det spelar ingen roll vilket. Inte för mig. Det man upplever, det upplever man.

Döden, den följer mig som den följer andra. Närmare går han och mer efterhängsen är hon nu när man är plus sextio såklart. Vi har givetvis redan haft våra duster. Den senaste en mycket regnig höstkväll. Poff. Ylande däck. Den största tystnad jag upplevt. En älg i ett dike. Millisekunderna på min sida. Inte på älgens. Man kan ta det som att det är meningen att man skall leva. Alla de där gångerna man får livet istället för mörkret. Eller satsa pengarna på slumpen. Man gör som man vill. Som alltid. Det finns få rätt eller fel här. Ja, nästan i allt faktiskt. Det är bara de riktigt osäkra som skriker de där orden, “fel“, eller, “rätt“, så högt de kan och tror på dem. Med kunskap följer tvivlet. Japp, på kunskapen.

Jag går där under min timme, den som blir en och en halv timme idag. Inser att man är ingen alls här i världen. Undrar för mig själv om man kan stå ut med det. Det gör ont. Har jag någonsin varit någon? Ja och man måste svara ärligt såklart. Kan man det inte ens inför sig själv, vem är man då. “Nej, du har aldrig varit någon”. Men det räcker med att gå in på något socialt forum för att få det där klart för sig. Är man någon så strömmar vännerna till. Är man ingen, ja som jag då, får man söka de där kontakterna själv. Insikten svider såklart. Tänker man tillbaks har det såklart alltid varit så. Man borde vara van.

Sen måste man alltså då ställa sig frågan om man kan leva med det där. Kan man det? För mig är det inte svårt. Jag har ett avtal med han/hon/det/gud/jämvikten från unga år. Jag har lovat att leva hela livet. Jag håller alltid vad jag lovar. Vandrar på gör jag om än med möda också efter livets väg.

Så man går uppför, nerför och vet väldigt lite om vad som finns bakom nästa krön. Är ändå fortfarande nyfiken på det. Nyfikenheten som drivkraft.

Jag kan ju såklart tycka att fler borde komma till den där insikten. Det är många som går omkring och tror att de “är någon”. Fast de inte är det. Nej, nej, jag tänker inte tala om det för dem. Fast de är exakt likadana nollor som jag är. Av den anledningen skulle de dessuitom aldrig tro mig. Men kanske är det där deras sista halmstrå att gripa tag i, det som räddar dem från att rasa nerför stupet. Jag unnar dem såklart att ha det där kvar. Jag är ganska snäll ändå.

Hemma igen. Tömmer en tvättmaskin. Fyller tre säckar pellets i Hulkens ständigt hungriga mage. Han som gjort sitt jobb sedan 1962 och får till och med en sotare att småfnissa. Sätter på te-vatten. Billigaste möjliga te. Malda stjälkar mest kan man tro. De som är någon kan nog dricka finare sorter tänker jag utan bitterhet. Jag slår på skärmarna. Det vill startas om. Gör så. Klickar på ikonen för editorn när allt är igång igen. Här kan jag g(l)ömma mig en stund. Kanske är jag till och med lycklig när tankarna får ta tag i den tråd jag lämnade öppen som ett spår av kaksmulor sent igår kväll när verkligheten ropade “SOV NU!” med mycket hög och bestämd röst och jag hörsammade som en duktig och väluppfostrad gubbe.

Där nere i dalen lättar dimman snart när solen bränner bort den. Man vandrar på. För att man vill, eller för att man måste, eller för att man lovat att göra det.