Man kan lära sig mycket om livet av en backe. Ni vet den där branta. Den som man nästan inte tar sig upp för utan att vila på mitten av den. Men den som man till slut besegrar om man fortsätter att springa eller gå upp för den dag efter dag. Vilja och lite envishet är det enda som behövs. Eller kanske bara förmågan att bestämma sig.
Man kan såklart skylla på en massa saker för att slippa. Man har ont i det där knäet. Det är kallt ute. Eller kanske regnar det. Ja man kan till och med glömma bort den där backen, eller helt enkelt skita i den.
Med det där gör man såklart som man vill. Det är bra att man kan det. Inte dåligt. Och utför är skönt. Kan man undvika uppförslut så är väl det en ynnest. Men alla som åkt sidor i en skidbacke vet att till slut måste man upp igen, om man vill uppleva den där känslan av att snabbt och lätt färdas nerför. Japp, liftar är bra. Då sliter man ihop pengar först för att slippa gå upp för den där backen. Allt har ett pris. Jämvikten kräver att man betalar om man skall få. Kräver arbete.
Men backen då? Ja man kan ta sig upp för en backe på många olika sätt.
1.) Jävla förbannade backe sättet. Det enda man tänker på, både innan och i den där backen, är hur jävla äcklig den är. FÖRBANNADE BACKE liksom. Jobbigt såklart. Det där förbannade sitter i ett tag efter att man tagit sig upp också. Ännu jobbigare.
2.) Fokusera på målet sättet. Man tänker hela tiden på hur skönt det skall bli att komma upp för backen. För bara man kommer upp för den så blir allt bra. Ja ibland kanske man har tre, fyra fem backar att ta sig uppför innan allt blir bra igen. Skönt när man nått målet men jobbigt innan man är uppe.
3.) Skit i backen sättet. Man kan gå uppför en backe utan att tänka så mycket på varesig backen eller krönet av backen. Likställa de där två. Man går/springer bara på liksom. Man kan lyssna på andningen medans man gör det. Hjärtat. Titta på löven och de vackra stenarna i backen. Njuta av att sätta en fot framför en annan. Förundras över att man kan det. Förvånas över hur lätt det går.
Nu är jag såklart ingen guru som sprider livsvisdomar omkring mig utan bara en gammal ocool gubbe. Promenadtankar är va det här är. Man får ta dem för vad de är helt enkelt. Carpe Diem i en svank liksom. Men man skall också vara medveten om att det inte ofta är i det stora och skinande man hittar guldkorn och diamanter. Det vackraste och värdefullaste hittar man längst ner i smutsen och skiten. Ja och man måste gräva.
Nu kaffe…