Det pirrar lite. Jag river sönder. Kastar bort. År av låtsasarbete. Tiotusentals rader av kod. Väl bortkastat börjar jag bygga igen. Två timmar och jag har en ren kompilering. Fågel fenix har rest sig ur askan.
Det är svårt att ha ihjäl sina älsklingar. Men alla som skapar något, inte bara slötitta på en skärm, åker med, vet att man måste. I mitt fall är det fungerande kod som åker i papperskorgen. Testad. Klar. Ja i alla fall så klar som kod kan bli. Men ner i de icke önskvärdas och glömdas arkiv åker den. Rad för rad. En hel del rader är riktigt vackra. Andra innovativa. Allt sett genom faderens ögon då såklart.
Det slår mig. Det här är som att ta sitt liv. Det är beslutet att göra det som är det svåra. Väl taget. En någorlunda lätt resa. Lika så med det man lagt enormt mycket arbete, sin själ och energi på. Skall man lägga ner krävs ett beslut som är väldigt tufft. Beslut väl taget, lättnad fyller världen och eftersom ojämvikt inte får finnas i universum börjar snart tomrummet fyllas med nytt.
Så det händer. Jag drabbas av en nytändning. Kan nästan inte gå och lägga mig. Hjärnan rusar.
Så här sitter jag nu. Det är måndag morgon. Jag vaknar vid halv fem och kan nästan inte låta bli att gå ner till låtsaskontoret och fortsätta. Men tvingar mig att sova två timmar till. Jag kom ändå inte i säng förrän en bra bit efter tolv. Behöver den där extra tiden vila. För att orka. Sen. Väl nere. Jag kan alltså fortfarande resonera hjälpligt. Trots ruset.
Det skulle kunna vara deprimerande. Men processen är ändå allt. Jag har njutit när jag skapat den där nu bortkastade koden. Inte så att det varit en lustresa. Det är ofta en kamp att sitta där. Att orka gå ner igen till låtsaskontoret och fortsätta efter middagen när man är trött hela vägen ner till yttersta spetsen av sin högra lilltånageln. En hård kamp ganska ofta till och med där viljan för en ständig och ensam kamp. Men utan att känna en glädjen skulle man såklart inte kunna fortsätta. Jag samlar inga belöningar, ryggklappar, priser, eller stora pengar för mitt låtsasarbete. Det är sällan det ramlar in något på de där kontona i mitt liv. Lusten och glädjen över att skapa är den belöning jag kan hoppas på. Så länge jag fortfarande känner den så är det OK att fortsätta. Eller om jag nu har ett val. Kanske måsta jag.
Tack, han/hon/det/gud jämvikten för att jag fortfarande känner det där pirret, lusten, spänningen i att skapa skapa nytt. Vem och vad vore jag annars? Nu kan jag i alla fall inbilla mig att min existens kanske ändå är berättigad.