Kan man känna glädje när en gammal skitlåt från augusti 1978 blir den låt som är mest spelad bland de mina. Ja det kan man. Dels för att jag hatar den där “Hälsingland” som annars ligger där i toppen. Den är verkligen ett hastverk och en skitlåt. Men kanske framförallt för att “Flyga Som en Svala” är väldigt speciell just för mig själv.
Låten gjordes nämligen den sista dagen (tillsammans med låten “Brudarna”), kvällen i repan där på Södran i Edsbyn. Dagen efter åkte jag därifrån för att plugga och byta liv. Jag höll inte i en gitarr igen på nästan trettio år. Knäppte inte på en Marshall förstärkare igen. Stod aldrig på en scen och gav allt en gång till. Men den där dan satt jag där ensam i repan och spelade in dom här två låtarna på en gammal kassettbandspelare som någon lämnat kvar där i repan. Vemodig. Men lycklig. Nervös för det som skulle komma. Men stark i mitt beslut att göra något nytt. Något annat. På väg in i min framtid.
Riktigt underligt är det att den mot alla odds blev kvar. Som om det var meningen att det skulle bli så. De där två låtarna låg på ett kasettband som av outgrundlig anledning överlevde både flyttar och hastigt påkommen utrensningsiver och magnetismens fiender. Ja, det överlevde till och med småbarns lekande och några hungriga år då ett kassettband hade ätits upp till och och med utan en potatis till om det bara gått.
Den som var jag då skrev dom där orden i låtens text. En tjugotvååring. Jag står för dom orden idag också. Det är inget märkvärdigt med dom alls. Inte med låten heller. Men orden fungerar idag också. Greta kunde kanske vara svalan. Om hon ville.
Nädå, du behöver inte lyssna. Men jag är ganska nöjd över att den där låten blev kvar idag. Det är ju sådär när man blir äldre att man tittar tillbaks i tiden mer och mer. Naturligt såklart, eftersom det mesta av ens liv självklart finns just där och det blir tydligt med stigande ålder att det är så.
Men den där dan minns jag så tydligt som om den bränts fast i mitt medvetande. Solen. En äkta sensommardag. Ensamheten. När jag gick därifrån fanns det ingen att säga hej till och ingen som sa hej. Jag tänkte nog inte så mycket på det då. Men jag var nog ganska ensam där och då i tiden. Eller kanske valde jag det själv. Som jag alltid gjort.
En skitlåt säger väl de flesta. En som ingen orkar lyssna på. En låt som hamnar överst på en topplista när den får tio lyssningar. För mig själv kommer den dock aldrig att vara “den där skitlåten”. För mig kommer den alltid vara lite magisk. En överlevare.
ps Jag jobbade som lärare under en massa år. En gång när jag kom in till lektionen satt hela klassen runt en blåtandshögtalare och lyssnade på den andra låten som jag gjorde den där dagen, “Brudarna”. De skrattade gott såklart. Jag skämdes. ds