Sitter på låtsaskontoret. Har målat skåp. Men vilat i soffan också. Ljuvliga lördagar. Vad vore livet utan en långsam lördagsfrukost. Te i grön IKEA-soffa och lite såsig morgon tv.
Vandrade upp igår, trött hela vägen in i det innersta av märgen. Som jag skrev här. Säker på att sömnen skulle ta mig så fort jag satte mig i soffan. Men tji fick jag. Det blev en piggfredad. Två långfilmer. Jag vaken under båda. Det är konstigt hur man fungerar. Kanske handlar det där om inre varvtal helt enkelt. Kanske handlar det om dagens godhetsinput. Magnus och Marcus. M & M. Resande i godhet och andra korta varor.
Men filmer. Ibland är det skönt att se det där som är lättsmält men kanske inte alltid är så bra. Vi såg först en Amerikansk film, med riktigt dåliga skådespelare, men med tydlig feelgood känsla. Lite jul med också. Brasa i spisen tänd hos oss såklart. Man mår gott efter en sådan. Sen… ja massor av filmer finns det ju och några serier på det som man följer. Men vi valde En officer och en gentleman. Längesedan man såg den. Osäker på om den skulle hålla hela vägen in i 2020 talet. Men det tycker jag den gjorde. Faktiskt. Fast undrar lite varför Gere blir stor skådis när tjejen i filmen faktisk är jäkligt bra hon också. Vem minns henne? Men det är väl sådär det är och kanske måste vara.
Nu på låtsaskontoret alltså. Det var en sådan här lördag (fast närmare jul, lite mer än veckan före) i början på 90-talet han ringde min kund i Nürnberg, Tyskland. Ville att jag skulle åka ner och och hjälpa honom med ett installationsproblem. Javisst sa jag. Det fixar vi efter jul. Men han ville ha dit mig på direkten. Samma dag. Så jag bad om att få prata med familjen och får ringa tillbaka.
???? sa familjen. Till saken hör att vi ägde allt som allt 500 kronor. Året före hade firman gått i konkurs och allt vi ägde var borta. Dom där femhundra spännen skulle vi klara oss på över julen. Det var inte tal om att resa till Tyskland. De skulle inte ens räcka till en tågbiljett till Arlanda ens. Det här var under den tid som i vår familjekrönika betecknas som “svåråren”.
Men när min kund och jag pratades vid igen så hade han redan bokat flygbiljett till nästa dag, det gick inte att få till en samma dag. Biljetten låg och väntade på Arlanda Han betalade gärna taxi från Los till Arlanda också. Kom jag!? Så jag sa ja.
Med femhundra spänn på ficka gav jag mig alltså av nästa dag. Alla pengar vi ägde. K skulle bli tvungen att trolla en vecka, så som hon oftast trollade fram mat under den där tiden. Jag hade ingen resa hem bokad. Visste inte var jag skulle bo. Kände inte den här kunden mer än flyktigt. Han kunde gott vara en psykopat och mördare efter vad jag visste. Vad visste jag? Allt var ett riktigt vågspel. Gick det hela i lås var julen räddad. Gick det inte, jag då blev jag väl fast där i Tyskland och kunde kanske hitta gig som jultomte som bäst.
När jag kom fram så blev jag installerad i ett rum i min kunds föräldrars affär. Där i det utrensade kala lagerrummet fanns en dator, tre proppfulla stora lådor fyllda med varierande sorter med tyskt godis. Jag satte igång att jobba. Kundens mor kom in med Bayersk rejäl mat två gånger om dagen. Kaffe med jämna rum. Jag körde dag och natt. Att jag inte hade några pengar var inget problem nu. Jag jobbade ju bara. Det tog en vecka och en kväll så var problemet löst. Min kunds program installerade som de skulle.
Sista kvällen blev jag skjutsad av kundens pappa in till stan i hans minibuss. Jag skulle få se den fina julmarknaden. Han kunde ingen Engelska så vi hade svårt att förstå varandra. Jag trodde att han skulle visa mig runt där på julmarknaden. Men framme, när jag hoppat ur, vinkade han glatt och drog iväg. Där stod jag. Inga pengar alls nästan hade jag på fickan. Men värre var att jag inte hade någon adress till hotellet där jag bodde eller till platsen där jag jobbade. Hur skulle jag ta mig dit igen? Inte ens ett telefonnummer hade jag.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till. Men på något sätt tog jag mig sen tillbaks till hotellet efter någon timme. Mestadels handlade om att ta en buss som gick i rätt riktning och spana efter något jag kände igen.
Nästa dag när vi träffades min kund och jag. Då undrade han om jag verkligen skulle ha betalt också!? Jag hade ju fått mat, godis och resa… Hjärtat for upp hela vägen upp på tungan och låg där en stund och tickade öppet och hjälplöst. Det visade sig att han skojade. Jag fick betalt i reda sedlar. Fick flygbiljetten hem. Kunde köpa några julklappar till familjen i Stockholm medans jag väntade på mitt tåg. Det blev en fin jul när jag kom hem.
Mirakel händer nämligen!
2 replies on “Mirakel händer”
En cool historia. Modigt och ett minne för livet. Hade det gått åt skogen hade du förmodligen haft det som ett roligt minne i alla fall. Men om du tackat nej hade du aldrig fått veta och kanske glömt det eller haft frågan gnagande resten av livet. Bra gjort!
Tacksamt på det viset med minne. De blir liksom bra till slut ändå på något vis. Det är ganska ofta som saker ändå går ens väg fast det ser mörkt ut till en början.Man lärde sig nog något av de där åren också. Främst kanske att uppskatta det där enkla i tillvaron. Att det är där som som mening med livet fanns. I det lilla finns alltid det stora.
Din gest igår blir också till ett sådant där bra minne. Fullt med fåglar här nu igen. Jag hoppas dom alla sänder ett tacksamhetens pip åt ditt håll eller hälsar och tackar genom sina Norrtäljekompisar. Så ser du en talgoxe eller en domherre så lyssna lite extra på dinosaurieättlingen.