De där sexton timmars arbetsdagarna är ju såklart inte som att köra buss. Riktigt arbete. Jag vill inte hävda det. Jag blir ibland lite trött och sliten i alla fall fast jag “bara sitter hemma”. Just nu finns en längtan efter några slöa juldagar.
Ägnar låtsasarbetsdagen igår åt att skriva manual. Roligare kan man ha. Jag undrar hur många rader oläst text jag skrivit i min dagar. Troligen har jag världsrekord i det där. Eller, YES, jag är ganska säker på den saken. Men har varken pokal eller medalj som bevis. Det där tillhör kategorin “tänk inte för mycket på det”. Förskjuts alltså oftast ut ur ocool gubbe huvud sådana tankar.
Men skit samma. Dokumentation är en del av “klart”. Så jag skriver.
Nu sitter jag här med ljuset tänt och en tekopp bredvid mig. Hulkens mage är full, ute är det halt och nollgradigt, här inne varmt och skönt. Jag skall snart krypa in i dokumentationens sköna värld igen, men bara för en förmiddags seasure. Under eftermiddagen hoppas jag få koda. Men ingen ide att planera. Det blir som det blir och sällan som man tänkt.
Det enda uppdrag som ligger över mig under dagen är att köpa potatis när potatisbilen från Järvsö anländer. Lokalt och giftfritt. Japp, utmärkt. Men kort och precist det där uppdraget och knappas någon blöt filt som ligger över en perfekt låtsasarbetsdag.
Jul och man tänker på släkten. Vi skickar en chokladask i år till en släktning. Förr kunde det vara tio. Japp, också under år när det var riktigt kärvt. De gamla skulle få något eftersom vi sällan kunde träffas, utspridda i landet som vi var. Nu är alla gamla borta sen flera år. Allesammans. Man inser med någon slags oro att det är man själv som är den där gamle idag. Många chokladaskar levereras dock inte hit. Vår släkt hade en helt annan sammanhållning förut. Nu finns inget av det där kvar längre. Kanske är det bara tiden. Lika bra kan jag tycka.
Förra året gick väl bilen sönder ungefär här. Antagligen en av de sämre sakerna som kan ske före jul. Men det löste sig det också. Fast nog svor jag några ramsor åt han/hon/det/guds håll där och då. Dock utan en tanke på att det skulle ha annan verkan än att det kändes ungefär lika bra som att sparka på en dörr när man är förbannad. En personlig gud har jag svårt att tro på. Allt som finns som han/hon/det/gud/jämvikten kan jag dock både se och känna och tro på. Inga kyrkor behövs. Bara matematik.
Fast jag har respekt för dem som behöver någon att hålla i handen eller den stora majoriteten som behöver en domare och en herre. Förstår gör jag dock inte, eftersom friheten är så skön.
320 dagar kvar idag till en annan slags frihet föds. Inte stor skillnad egentligen såklart. Men mer pengar i plånboken, låtsasarbete blir till arbete. Det tas och det ges. En resa som är en kamp det där också. Den längsta resa jag gjort.
Det beräknas bli fem grader varmt på lördag. Går hårt åt på snön då såklart. Men vi har tillräckligt mycket här för att det skall bli en vit jul i alla fall. Föredrar faktiskt att temperaturerna ligger på minussidan under vintern. Trots att jag är en fryslort av värsta slaget. Men slask, blött och faktiskt kallare blir det när man rör sig mycket kring nollan. Gissar att det har att göra med fuktigheten i luften. Minus tio, torr luft, vindstilla, är oftast bara skönt.
Men jag skall ramla igång med min dag nu. Manualer skriver sig inte själva. Kallraset från de stora skolfönstren plågar mig hårt under dagarna. Eller “plågar”… så farligt är det nu inte. Bara otrevligt är det. Men man kan väl klä på sig lite extra istället för att gnälla om sådant.
Låt en dag ha sin början.