Det droppar. Ute. Inte inne. Fyra grader. Januarivärme. Jo. Den brukar alltid komma den där värmeböljan i januari. Nä inte temperaturer som på sommaren. Men lite dropp. Så att det blir halt. Så att man håller sig inne och i “skinne”.
Men i år kommer det där alltså i december. Ingen fara. Man överlever. Andra med. En cyklist på racercykel cyklar förbi när jag står där ostadigt på det ishala på gården och sandar. Kastar sig ut för backen gör han. I trikåker och skyddsväst. Jag får slänga ut lite sand framför fötterna för att inte halka efter och förbi.
Kaffe samlas här. Gödning. Fyller på hos Rododendron nummer två. Den tackar så vänligt på en vintergrön växts vis.
Sen återstår bara sotning av panna. Jodå temperaturerna sjunker. Larmen går. Som om jag inte redan visste. Det är ju jag som stängt av. Men ingen AI här. Men bra när man inte vet. Som fyra på natten. Då kan man vilja veta om man vill ta en varm morgondusch. Serrö.
Stormen närmar sig men verka mildras. Blir till friska julfläktar till slut kanske för tomtar att färdas på. Det är nästa man får huka sig för. Det här var alltså bara en varning.
Annars vilodag. Jag ligger och läser på soffan… ja somnar såklart. Men vaknar och inser att det är precis såhär som livet skall vara om jag skall trivas i det. Visserligen hade jag tänkt mig en dag i studion. Men min musik, liksom allt anat jag gör, kan nog världen vänta en eller två dagar till på, utan att en endaste en blir speciellt upprörd över det. Kanske finns till och med tacksamhet över detta faktum att finna hos en och annan själ där ute. Själv skiter jag i vilket och tar mig en bondkaka innan jag på allvar vaknar till liv igen och försöker göra i alla fall något vettigt denna smältande lördag.
Två låtsasarbetsdagar kvar. Platåletardagar. Sen den stora ledigheten. Har kommit fram till att en normal månadshandling i pandemisynpunkt ändå måste vara bättre än en hel räcka av småhandlingar. Så det får bli en sådan den här månaden också. Men bara med mig. Kommer någon för nära blir det en snytning. Jodå.
Sen efter den där turen så börjar den stora, ja den STORA vilan. Flera dagar i rad utan minsta ansträngning för hjärnan än ett parti TP med familjen. Böckerna som vi faktiskt köpt i år, mot bättre vetande, är inte skickade ännu, trotts god framförhållning. Men också detta faktum är nästan rutin och tradition numera. Bor man med en person som jobbar på bibliotek så löser det där sig ändå.
Ja nu är det “VERY” så det är väl bästa att hörsamma Hulkens klagan. Hur det annars kan gå vet man inte. Di gröne är inte att leka med nämligen. Allvar. Så ner i källaren gäller här.
Var försiktiga där ute. De är de små som är farligast. Det lär vi oss så sakta. Utomjordingar. Japp, det är min teori.