Det känns svårt att tänka sig att Backa-Jan, den gode mannen, inte står där i kulisserna och väntar, självklart småfnissande, på att få ringa på här på kontoret med handen om den vita tårtlåda som innehåller de första semlorna för året. Två var och en till K. Den till K var viktig. Han försäkrade sig alltid om att jag inte skulle äta upp den. Det där har hänt så pass många år att det blivit en vana. Men “Aldrig mer” inser man, men orkar nästan inte tänka den tanken ända fram till den avslutande punkten. Jag kommer inte äta en enda till semla i mitt liv utan att bilden av Backa-Jan kommer upp.
Categories