Någon skär halsen av mig . Det är ett rent snabbt snitt med en mycket vass kniv. Det är så jag vaknar vid pass sju här på morgonen. Måste känna efter. Först högt upp och sen längre ner på halsen. Inget snitt. Inget varmt klibbigt blod på händerna. Puh… Vänner som skickar lyckönskningar kanske? Eller han/hon/det/döden/mörkret som kryper närmare. Försöker få mig att förstå att inget liv är evigt.
När jag kommer ner till låtsaskontoret så är allt det där kvar inom mig. Känslan. Kanske hände det där i en parallell värld. Vad vet man? Den där förnuftiga rösten inom en pratar såklart om drömmar. Ibland är dom sådär. Eller kanske ganska ofta. Det är bara det att man inte minns de där gångerna, så som det är med drömmar.
Det får bli kaffe istället för te den här morgonen. Behövs starka grejer för att vakna till liv. Japp tar en skopa extra kaffe också.
Julen är väl slut här. Eller egentligen håller den väl i sig framåt onsdag. Men från och med idag vanlig vecka i alla fall. Möjligen med vila på onsdag då. Men vi har haft en riktigt bra och fin jul här på kullen. En sådan där man minns som en av de bästa. Tacksam för det. Men själva magin med julen den är borta. Vart tog den vägen?
Vår älg kommer på besök under gårdagen. Vandrar stilla i skogsbrynet och mumsar i sig skott. Alltid när vi ses förundras jag över att vi har dessa stora vackra graciösa djur fritt rörliga alldeles nära oss. På samma gång har jag svårt att förstå den där längtan så många känner efter att rikta in hårkorset mot bröstet på den och trycka av ett skott. Det känns så fullkomligt omöjligt för mig. Men jag vet såklart. Har man gjort det en gång är det ingen konst nästa gång. Man har passerat en gräns inom sig själv. Där är det ingen skillnad om målet är älg eller människa. Det sista måste man också förstå och handla därefter.
Jag sitter i studion hela gårdagen. Där är där jag är som lyckligast. Det är underligt. Jag känner en sån oerhörd glädje i det där. Varför det? Tiden upphör i den bubbla jag direkt hamnar i när ett beat går igång.
För mycket tid går visserligen åt till struligheter som vanligt. Jag sålde av grejer för att få en enklare skaparsituation, men tog nog i för mycket. Det är för låg kvalitet på det som finns kvar. Måste åtgärda en dag. Sen. Om det finns ett sen. Men lycklig och väldigt trött går jag och lägger mig vid tolv.
Kanske är det det där med att jag skapar utan krav som gör det så gott att sitter där. Så är det ju med skrivandet också. Det här. Inte behöver jag bry mig om hur det tas emot. Skiter i det. Så med musiken också alltså. Jag gör det jag tycker är kul. Gör det efter bästa förmåga. Japp, är själv. Det finns inga hjälpande händer. Det är bara jag och ren sann ospekulativ glädje.
Tittar på den andra delen i serien om Ulf Lundell också. Visst han är ett geni. Absolut. Han går inte att bortse från. Men två gånger har han sjunkit ner i dyiga pölar sett från min horisont. Första gången när hans blogg blir till böcker. Kan man kamma hem stålarna så SKALL man kamma hem stålarna, konstateras det. En del tänker så. Han gör det tydligen. Vad han nu skall med med mer stålar till? Sen den där rattfyllan. Ingen som kör rattfull kan få respekt från mig. Inte ens förståelse. Det räcker inte ens om man är ett geni.
Fast vad bryr sig en Österlenboende om vad jag tycker. Såklart inte alls och det med rätta. Han har väl sina demoner. Jag har mina. Man försöker leva ett liv så gott man kan. Stor som liten.
Slutskottat nu några dagar. Prognosen jagar termometern ner mot tjugo. Så jag shuntar upp. Hoppas på det bästa. Man är alltid på helspänn när det rör sig åt det där hållet. Det finns inte allt för stora marginaler för missöden.
Men nu alltså en oskriven vecka föröver. Det finns en värld att förändra. Den förändrar sig inte själv. Serrö.