Jag upptäckte tidigt att jag saknade en röst. Man sa något i kompisgänget (om det nu fanns ett kompisgäng) men ingen liksom hörde. Det tog en stund att fatta att “viktigheterna” de uttalades av de populära pojkarna och flickorna (ja det hette enkelt nog så då på den tiden och dessutom fanns bara två sorter (trodde man)) och det var egentligen enkelt att bli sådan. Tuff pojke. Vacker flicka. Det räckte. Känd eller rik förälder, hjälpte det också. Gratisbiljetter in i det där. Vi vanliga, vi behövde kanske inte hålla tyst, men, skulle åtminstone inte prata när andra, som på något obegripligt sätt var viktigare, sa de oemotsagda sanningarna, gjorde valen, delade ut visheterna.
Det tog ett tag att begripa att de flesta befanns sig i den där icke hörda gruppen. Ja och jo och visst, man har lärt sig med åren att leva med det där. Nästan lika bra som vilken som helst. Men accepterat det. Icke. Att förstå är då såklart också ändå en bit på väg mot någon slags läkning av ett kuvat (förmodat) “jag”. Alldeles för många fattar aldrig att det inte bara är nollor, att de uppfattas som det också. Men kanske är det ändå bättre att befinna sig där i de ovetandes skara. Ovetandes är kanske fel förresten. De kanske bara är så att de inte bryr sig i den gruppen. Är nöjda nollor. De bästa av samhällsmedborgare. De som bygger världen.
Värre blev det såklart att acceptera det där när de där människorna hamnade på de kommunala chefsstolarna, i bolagsstyrelserna, i tidningarnas kolumner och på radion sen i vuxen ålder. Eller blev dem med många likes på Facebook och andra sociala medier nu på senare år. Som om grundskola och gymnasium sträcktes ut till livslånga segrar vs./och/eller lidande hur man nu såg på det. Som om det sorterades in i fack redan långt tillbaks där borta. “Intressant” i det vita facket med guldkant. “Ointressant” i det svarta facket.
Jag tror det var för att jag kände det där som skrivandet redan tidigt blev min självklara kommunikationskanal med omvärlden. Inte många fler lyssnade (läs läste) det jag skrev såklart. Men ingen avbröt heller. Man fick i alla fall tala och tala till punkt. Japp, det är bara det den här bloggen handlar om. Att jag får tala till punkt. Hur många som lyssnar, eller om någon ens lyssnar är därför underordnat. Jag är redan sorterad i det svarta facket. Har inget av intresse att komma med. Näpp.
Jag försöker undvika de där blinda människorna. De som inte ens fattar. Självklart undviker jag också de som leder utan annat mandat än den där fåniga utsorteringsprocessen. Det blir inte många kvar om man sätter upp den kravbeskrivningen såklart. Men det går att leva med. De som är kvar gör det värt det.
Fast fredag här på kullen. Underligt eftersom det var måndag igår. Ja i alla fall kändes det så igår. Men man får väl lita på almanackan. Vad skall man annars hålla sig (desperat) fast i.
Tittar jag på bilden ovan så längtar man såklart till havet. Jag har en konstant längtan dit. Vill vandra långa promenader efter stränder där vågor med ursprung från andra kontinenter, eller andra länder, slår in som klockslag i rumstiden.
Kanske har en uppväxt nära Voxnan en del i den där längtan. Älven eller “ån” som vi sa har alltid funnits nära mig och mitt hjärta. Den har tröstat mig när jag varit ledsen och skrattat tillsammans med mig när jag varit glad. I ett helt liv har det varit så. Biosfärområde Voxnadalen är därför något som ligger mig varmt om hjärtat. Fick jag bestämma så skulle allt det här vara en nationalpark. Men det kommer säkert senare. Bit för bit kommer förståelsen för det värde som finns i det här. Man vill ropa “ÄNTLIGEN” och gläds i hela sitt hjärta.
Ett gäng rustar leder här uppe. Det går att vandra långa sträckor i vildmark. Men nu utökas det här med cykelleder. Flottare och kolare cyklade ju ofta. En dag kommer man säkert att kunna cykla hela vägen från Voxnans källor ut till havet. Ja eller åka kanot. Väl där kan man såklart kyssa det. Om man nu vill. Ja och om inte U.L. har skyddat det där. Men å andra sidan kan det vara värt en tia också.
Hursomhelst. Orörd natur har ett stort ekonomiskt värde. Man måste fatta det också. Det är inte vara fabriker, gruvor, vindkraft och vattenkraftverk som har värderingar fastklistrade på sig. Det rena och fria har det också. De som säljer ut det här för byapengar och några få korta arbetstillfällen är mina fiender. Tokar som inte vet vad det gör. Innan man säger ja till alt sådant där måste man svara på frågan varför det inte byggs där det borde vara mest lönsamt att bygga. Har man det svaret. Kan acceptera det. Joho! Allt är OK. Gillar man inte svaret. NO! NO! NO!
Se där. Nu har jag skrivit flera stycken utan att någon annan har fått en “syl i vädret” (konstiga uttryck finns det gott om, stackars nysvenskar). Så mycket av värde blev det kanske inte sagt. Men väldigt lite som sägs eller skrivs har något värde om man funderar lite över det. Svammel. Som det här. Men heja Voxnan. Heja folket som gör saker. Bu till dom som inte gör saker. Bu till dom som säljer ut.
Jag tror jag…