Minus femton är kris. Snöfall är kris. Allt är kris. Naturligtvis finns det inte plats för en vanlig människa i en sådan värld, en som bara lever ett helt vanligt liv där det är kallt ibland, snö ibland, sommar ibland, där det blåser ibland, regnar ibland, hettar till ibland. Är som det alltid har varit.
Rubriksättarväder. Rubriksättarliv. Nope, inte vanligt liv på en endaste millimeter. Vanliga liv är ganska monotona och tråkiga nämligen. Fast hemligheten med det är att de är väl värda att leva ändå. För i det lilla finns det stora. Alltid.
Här väntar vi alltså på snösmockan. Prognosen säger fem centimeter. Jag har redan nu tidigt på morgonen fått två varningar på mobilen. Sett krisrubrikerna som matas på mig så att jag storknar ända sedan igår. Men det där som varnas för och beskrivs är alltså bara en vanlig vinterdag. En monoton, lite tråkig vinterdag 2021 då det är gott att leva och man faktiskt kan tillåta sig att njuta av att det är så.
Själv här i huset på kullen, tvättar jag. En måndagsrutin. Sådant man gör utan att tänka så mycket mer på det. Sådant som måste göras. Som kan göras medans man gör andra saker som man tycker är viktigare men som såklart inte är det eftersom det där som är vardag är det riktiga livet. Det där “viktiga” är ofta själva avledarna från viktigheterna.
Nåja, man får inga priser för sådana tankar eller inte ens för handlingar åt det hållet. Förtjänar sannerligen inga heller. Såklart. Fast tänker man efter så finns det dom som förtjänar faktiskt. Det finns många som strävar på i det tysta. “Vanliga” människor. Ni vet de där som, OM, man tar sig tid att lyssna på deras historier får en att baxna. För att det är i “vanliga” liv saker händer. Alltid.
Annars knappar vi på här. Det är knappandet och näsblödandet som gäller. Fick rekommendation om nässpray med sesamolja (Nozoil == kul namn) från hälsocentralen men så mycket bättre vet jag inte om det blev av det med själva näsblödandet. Inte knappandet heller. Carry on säger man till sig själv och gör det. Med lite papper alltid med sig i fickan går det att leva med frekvent näsblod också och det där knappandet, ja det har väl blivit en permanent del av den jag nu är numera. Eller den jag tror att jag är. Vad vet man om sådant. Speciellt om sig själv.
Orkar man skriva mer än så? Nope, det gör man inte.