Det är svårt att veta såklart hur det går för en människa som bara är människa. Med allt alltså. Det kan gå bra. Det kan gå åt helvete. Men också stanna på status que. Den som lever får se som det heter.
Sitter här och väntar på det stora snöfallet. Fyrti centimeter de närmaste dagarna. Aj. Liksom. Det är redan nog. Känns det som. Men är då tydligen inte det. Mer skall ner. Trädknäckarsnö helt klart. Rester från någon storm. Som inte är någon storm längre. Som gråter snö över oss människor just därför. Japp riktigt ledsen över något är man inte förrän tårarna kommer ut i frusen form. Nämligen. Har aldrig varit där. Men vet det.
Jag väntar alltså. Tittar lite på snöskyffeln. Den tittar tillbaks på skyfflars vis. Funderar på om jag skall göra snöskyffelvård. Plocka sönder den och sätta ihop den igen. Smörja bladet. Men kan inte riktigt bestämma mig om det är nödvändigt. Visserligen sitter handtaget lite löst. Men inte så mycket. Det stör inte. Inte alls. Håller nog hela säsongen. Skiter nog i det. Sitter här istället. Varför inte.
Hulkens fläkt har börjat låta illa. Själva andningen. Oroar mig. Kan pelletsbrännare få Covid-19? Eller är det “bara” lagret. Fast nu lagar man ju inte bara lager. Byter hela fläkten i så fall. Pengar ut. Man håller tumme för att grejer klara hel säsong där med. Mer som skall bytas inför nästa år. Bättre att hantera dylikt “off” eldningssäsong. Om det går. Sällan så såklart. Lagen om alltings jävelskap. Japp, handlar väl om jämvikten det där med. Såklart.
Livet är hur som helst rätt gott här på kullen. Om än rätt mycket okoncentration finnes där i knoppen. Oro som härja i kroppen och går hela vägen upp till kontorets grå vindlingar. Oönskat. Men sådant man får ta ibland. Lite “skit också” kan man tycka eftersom veckan är en alldeles perfekt vecka för koncentration. Men som vanligt går det såklart att leva med. Har alltid gått över förut så varför inte denna gång? Tänker man. Kör vidare.
Får kolla så att mössa och handskar är redo…