Jag eldar. Vad kan man annat göra. Ändå är det väl bara vanlig vinter. Men jag är som alla vet än mycket frusen person. Man skulle kunna säga “jag eldar – alltså finns jag“, men det gör man inte. Det är alldeles för fånigt att säga något sådant. Onödig luft ut genom stämband. Hulken däremot, jodå, han vräker ur sig kolmonoxid utan att tänka sig för. Ansvaret faller också där till slut bara på mig. Allt på mina axlar. Tyngden. Hjälp.
Här i stugan knappar vi på. Inget är annorlunda där. Det handlar om en evig vandring. En vandring man tagit på sig och alltså måste avsluta. Vrångheten avgör slutresultatet som vanligt.
Imorgon krockar Radio Gävleborgs besök i obygden med en sådan där onlinegrej med Mr. M’s företag som jag tänkt lyssna på eftersom jag är nyfiken av mig. Då jag är nörd så vinner den senare över den förra. Antagligen. Tror jag… Troligen får jag städa efteråt. Det är ändå också en helig städdag.
Elektroniklådorna har dykt upp på låtsasskrivbordet igen. Börjar bli dags att tänka på sådana för elektronik också igen. Det är inte en dag för sent. Fast än finns det 271 sköna dagar att tänka på sådant. Men vet man vilken kontakt man skall välja redan innan så är man såklart igång snabbare då där borta. Så letar kontakter. Och lådor. Tänka sig. Trodde aldrig jag skulle närma mig det “så snabbt” igen.
Folk frågar faktiskt fortfarande efter de gamla grejerna. Känner att de fortfarande håller. Konstigt. Men Grodan sover dock alltså fortfarande sin djupa sömn. Säljes alltså inte just nu. Men tydligen inte helt ute då. Spelar ingen roll med fem år ute i voiden tydligen. Eller?
Fast man kan alltså välja att stanna i soffan också då såklart efter den där dan. Men vet inte om det är för mig. Har väl aldrig varit även om jag lugnat mig lite med åren.
Vila kan man som död.