En låtsasarbetsdag är slut när man är på rätt timme och hittat ett ställe där man kan checka in koden och göra det med gott samvete. Är alltså där nu. Koden har svischat iväg till Amerika med nära ljusets hastighet. Eller var den nu är skickad… Vad vet man om sådant idag!? Svisch sa det i alla fall… inte. Men det kändes som “svisch”.
“Swish har alltså inte vara iblandade alls i denna transaktion. Olika. Liksom.
Men kommit en bit på väg idag. Skall man jämföra med någon som skall bestiga Himalaya så är det väl ungefär som att ha kommit till Tibet och lyckat tagit sig in genom passkontrollen. Det återstår saker alltså. Men skam den som ger sig. Liknelsen är f.ö. inte helt fel eftersom en bergbestigning knappast heller kan kallas annat än ett låtsasjobb.
De flesta dagar lyckas jag hålla koncentrationen konstant under dagen, men ibland så faller jag igenom. Man känner att det är samma och samma och mer av samma och måste ha annat. Sitter man då med andra kan man ju röra sig runt en vända på kontoret. Prata av sig. Skaka av sig. Sitter man själv som jag… ja då får man vänta ut det hela. Det brukar också fungera. Omsider. Men känns som man kastar bort tid och den där som sitter på högeraxeln hojtar såklart om slöhet och annat. Man får stoppa hårdrock i öronen för att slippa höra på tjatet.
Men klar för idag alltså. Jo Hulkens bukfylla återstår. Men det skall väl vara ganska snabbt avklarat ändå. Två till obrutna (åtminstone i det närmaste) dagar den här veckan. Dagar man hoppas mycket på. Som alltid. Glad för var och en av de nya dagarna som kommer min väg. Har alltid varit.
Så “goder” natt kamrater. Njut av att vara levande. Liksom. Ja om du nu är det. Annars kan man såklart skita i det. Ja, vi bor ju i ett fritt land så man kan väl skippa all glädje över att leva i vilket fall som helst. Hata det. Passa på att hata alla runt omkring sig också på samma gång. Och sig själv.
Men själv så väljer jag livet. För att det känns så kort. Och gott. Och spännande. Stundtals.