Passionen. Jag tro på den. Går i den riktningen. Just nu ett nytt GUI till VSCP. Ja jag älskar det. Mycket. Att få dyka ner med hela sig i ett projekt som upptar allt i ens person. Ge sig hän. Skapa. Ta sig över hindren. Realisera idéer. Inte ges sig.
Fast det är ju inte klokt såklart. Jag har inga miljoner som väntar på mig när jag är klar. Inga applåder heller. Normalt bara tystnad. Ändå sitter jag här. Ofta sexton timmar under ett dygn de flesta dagarna i veckan. Det är väldigt lika ett jobb alltså. Men har inget värde då såklart. Det är på låtsas. Jag inbillar mig inget annat. För mig är det som Tibetans sandkonst. Det är tiden i det som räknas. Sen, jodå, man kan sudda ut. Programmeringens Zen. Att finnas i det man gör när det sker. Lycka.
Fast fredag nu. Ett tag efter fyra. Bara två timmar till fredagsvila. Jag borde väl egentligen ta en titt på den trasiga tv’n också. Se om den går att laga. Men har sådant flyt att det måste vänta. Måste surfa hela vägen på den våg som rullar fram. Dagar med stiltje kommer, man vet det, då kan man ta tag i det där andra. Jo, städa låtsaskontor också. Det behövs. Verkligen.
Men behöver fredagar också. Film. Lite mat. Vilan.
Var sak har sin tid.