Ett sällsamt flyt som bara håller i sig och håller i sig. Det finns en lycka i det där. Kanske är det bara vi nördar som har förärats med den där formen av lycka. Men alla är väl nördar på sitt sätt. De som svär sig fria mest såklart, som alltid.
När flytet är där får allt annat såklart stryka på foten. Alltså, det enda som är synd med detta av han/hon/det/gud upphöjda tillståndet är att man inte (tycker sig hinna/hinner) med mycket annat än att finnas där i gropen, där man idogt gräver tills man når hela vägen ner till botten.
Men visst, jag skulle vilja skriva musik. Ja och skriva. Framförallt skrivandet känner jag en stor längtan efter. Men allt det där kräver sina egna gropar. Att man i lugn och ro kan stanna i en och samma grop en stund. Det där att hoppa runt är inget för mig. Har aldrig varit.
Men äter och sover också. Finns familj att tacka för det skulle jag tro. Hade jag varit enslingen jag egentligen borde ha varit hade nog också det där fått stryka på foten. Det har aldrig varit så noga med endera. In med något när man är hungrig. Snabbt. Sov när du är trött. Oftast då så trött att inget annat är möjligt så det blir ett enkelt val att ta den vägen.
Pelletsen tjoffade jag in igår. Med fågelkvitter och plusgrader var det en ynnest att bara få finnas där ute. Det fysiska känns dessutom alltid bra. Under vinterhalvåret blir det alltid för lite av det där. Men tar igen under sommaren.
Årets första fluga har vaknat här på kontoret. Osäkert om man gör den en tjänst om man släpper ut den. Något jag annars använder en hel del av den varma delen av året till att göra. Aldrig, inte en gång, öppnas de där fönstren för min skull. Det är flugor som skall räddas. För sin egen skull. Och nej, man blir inte en bättre människa av det där. Det är bara det räta att göra. Eftersom vi alla vill leva.
Men nu skall jag laga mig lite mat. Hungrig nämligen. Så man fyller alltså en tallrik. Tar den med ner hit och äter den framför datorn. Kör på. Det är gott att leva.