Vill man befästa sin ställning som verkligt ocool så kommenterar man något som en cool person skrivit på något av de sociala medierna. Får man svar, eller ens en reaktion så, ja då kan man eventuellt försöka igen om en månad och två och om det också lyckas då bör man ompröva sin ocoolhet. Sannolikheten är dock störst att man får det där ocoola i sig bekräftat i form av ingen reaktion. Jodå en cool person behöver bara kommentera “hej” eller med något annat dumt och hela Sverige hänger sen på. Men såklart ett “hej” är inte lika dumt och ocoolt som allt som jag kan komma på.
Själv är jag numera en ren institution när det kommer till ocoolighet så jag behöver sällan testa det där, ja och gör jag någon gång det så u8dersöker jag aldrig om det kommit en reaktion eller ett svar. Hittills har det aldrig gjort det. Tror jag. Men OK alltså, om man nu stadfäst sin ocoolighet sedan länge.
Annars finns det tillfällen ungefär som idag, när bloggen rusar och det är ovanligt många läsare. Då känner man sig lite cool sådär. Men hittills har jag alltid upptäckt någon oberäknad anledning till att läsandet ökat. Ett namn, en person, en plats, något som folk helt plötsligt blivit intresserad av. Min text betyder inte ett skit. Ja förutom det där namnet, platsen, eller vad det nu då är.
Men OK det med. Man skriver för att man måste.
Ja, om koden skall vi inte ens prata. Det finns andra…
Konstigt nog, trotts min occolhet, känner jag mig rätt nöjd med livet. Ja, är glad rätt för det mesta rent utav. Men antagligen är just det en del av någon sjukdomsbild. Alla vet ju att seriösa och duktiga människor grubblar nere i depressionernas mörker. Hur skulle det egentligen se ut om alla gick runt och flinande?
Nu skall jag “Knappa På*”