Vasaloppssöndag. Härifrån och framåt är det en enkel resa fram mot sommar och sol och bad och blå himmel och puffmoln och grillning och enkelt att gå ut bara sätta på sig en t-shirt och fil och ost macka i solen på lunchen och en solvarm jordgubbe instoppad i en mun som längtar och …. allt annat gott och härligt som hör den enklare årstiden till.
Klarar man sig hit har man överlevt en till vinter. Så är det bara. Nu går veckor och dagar bara på. Det är som om han/hon/det/gud tagit fram smörjkannan och smörjt dom.
Vasaloppet är såklart inte detsamma utan pöbeln, folket. Nu bara elit. Men skit samma. Hundraårsjubileum nästa år. Med lite tur får pöbeln åka då igen. De som är vi. De andra. De vanliga. De som skapar verkligt värde i Vasalopp och annat.
Vi travar ner efter målgång K och jag. Vill känna jungfrulig jord mellan fingrarna. Planterar tomater, chilli, aubergine, tagetes. Vill sätta mer. Men håller oss. Det kommer tid för allt det andra senare. Allt det där som är längtan. Liv.
Jag, utvilad, stannar kvar här nere. Min vecka börjar här någonstans. På låtsas är den här veckan som vilken annan vecka som helst i mitt liv just nu såklart. Men i alla fall. Även det som är på låtsas har en start. Kanske också ett slut. Vem vet.
Dagar föröver för att förändra världen. Jodå. Små kuggar deltar i det som hjältar hyllas för. Vi syns kanske inte alltid. Men utan de små kuggarna knekar ändå hela maskineriet ihop och det finns inga hjältar kvar att hylla heller. Men för de flesta av oss spelar det där ingen roll såklart. Vi gör det vi gör och det räcker med det.
Låt veckan ta sin start. Nu!