Det pågår liksom någon slags tjuvutflyttning just nu. Alltså ut i och till Hälsingland (och till andra mindre läckra landskap). Till och med PO, (han), Tidholm skriver om det. Jodå, det har pågått ett tag det där. Men – och här är PO och jag överens (!!!) – den här pandemin har fått saker att accelerera.
Men låt mig börja i en annan ände. Det papperslösa kontoret. Jo det skulle ju hända, ske och revolutionera allt ganska kvickt och fort och prompt och omstörtande. Sen hände ingenting, ingenting, ingenting och så en dag när man glömt allt det där om papperslösa kontor så har ett nästan papperslöst kontor uppstått. Jo. Visst har det det. Kolla bara vilket kontor som helst. Pärmar och plastfickor är aldrig bristvaror längre. Det har blivit saker man lämnar in på Erikshjälpen eller kastar bort. Men själva POINTEN. Den, PUNKTEN, alltså. Det viktiga. Ja. Det är att saker tar längre tid än man otåligt tror. I alla fall framtidsskådarna är alltid otåliga. “Om tio år” säger dom gärna. Då vet vi med tålamod att det tar tjugofem år snarare eller däromkring. Troligen skall en generation bort innan saker och ting händer på riktigt. Sådana som jag alltså.
Men tillbaks till utflyttning. Ja inflyttningen. För “drömhus” i Hälsingland går iväg som smör i skolsken idag. Det är de där med flådiga yrken som köper dom. Jurister. Läkare. Professorer. Kändisar. Men vad har dom nu kommit på då? Ja redan tidigare borde dom väl ha fatta det där med livskvalitethöjningen utanför stan. Men pandemin har fått fler att fatta att man måste inte sitta inne i den centrala kärnan av en stad för att få något gjort. I alla fall inte om man har stålar. Och är lite smart och inte gör som alla andra för att man är rädd för att man inte får vara med och leka då.
Så dom letar upp en kåk. Billigt här såklart. Säljer man sin lägenhet eller villa i tätorten så får man en rejäl slant över att renovera och greja för. Ett gäng miljoner sådär. Att användas till ytterligare livsstilshöjning.
Precis som när slumdelarna i en större stad befolkas av konstnärer och andra fria själar. Som följs av entreprenörer. Som skapar det coola. Som helt plötsligt omvandlat slumdelar av en stad till de coola delarna av en stad. Som lockar de som VILL VARA coola. Som betalar för det. Det som får priserna att raka i höjden. Vilket gör stället ännu coolare. Ja ni fattar. Hälsingland nu. Jodå.
Det är nu man skall hoppa på. Fönstret är öppet ett tag till och man får en Hälsingegård för samma pris som en etta i stan. Rätt coola möjligheter i det. Ja och stan ligger kvar där den ligger ändå. Det är bara att fara dit när man känner för det. Eller också far man till en annan stad i Europa medans man håller på. Efter den flytten har man ju råd med det. Men så länge pandemin härjar duger såklart Hälsingland gott. Man saknar inte mycket här. Såklart. Och ju fler coola människor som flyttar ut desto mindre saknar man såklart. Det liksom mullrar till.
De som hoppar på tågen sist stiger såklart också av sist. Om de inte kopplas bort på vägen såklart. Oftast händer väl det. Men har man aldrig trampat upp en egen väg och gått den först någonsin i sitt liv så krävs det såklart lite mod för att göra det en första gång. En del människor har inte det modet. Ömkligt varelser såklart. Synd om folk.
Men gillar man stan så stannar man såklart. Det vore ju jävligt trist om alla flyttade.