Ondskan. Finns den verkligen. Eller är det bara ett val vi alla har. Ett som vi i varje sekund måste göra ett vägval kring. Försöken vi gör att vara goda eller eftergifterna vi gör för den onda sida vi alla bär inom oss.
Nu tänker jag inte på alla dem som bara följer. Nio av tio i en mobb. De allra flesta av oss. De som inte vågar göra annat än att följa strömmen. Aldrig vågar vara den som kan hamna utanför. Aldrig vågar vara den som säger nej, stopp, nu, här. Kanske just bara för att man vet att nio av de där tio får man emot sig i det ögonblick man säger ifrån. Eller är det kanske bara så att man tror det. Är för feg för att testa de andras ståndpunkt genom att säja stopp så att man aldrig får veta sanningen. Allt för att få höra till.
Men följarna. Kärnan till ondskan finns väl inte där. Det kan man väl ändå inte säga. Följarna är bara rädda om sitt eget skinn. Allt de gör är baserat på den där rädslan. För gör de inte det de gör, så kommer de själva att drabbas. Mördare. Våldtäktsmän. Torterare. Majoriteten av deltagarna i ett krig. Majoriteten av våldsmännen och våldskvinnorna. Rädda krakar. Men oskyldiga? Knappast.
Men de själviska då. De som bara tänker på sig själv. Är inte också det de flesta av oss. När det kommer till kritan. Då är nästan alla, JAG, och i andra hand, de närmaste och jag, mot världen.
Men var då finns själva ondskan?
Fadern som kommer hem från jobbet. Är den perfekte fadern. Älskad av sin fru. Älskad av sina barn. Men slaktare på dagarna. Hundra oxar. Tvåhundra får. Femtusen kycklingar. Eller judar skickade in i en gaskammare. Eller den som ger ordern om det. De utsatta ser inte godheten. Du kan höra nazisternas barn berätta om goda fäder och mödrar. Jugoslaviska bödlars barn likaså. Ondskan är inget absolut. Eller vänd på det. Fadern som misshandlar och plågar hemma, men är den bästa man kan tänka sig på jobbet. De finns också. Jodå, i kvinnoskepnader också. Det onda har inget kön.
Men återigen, var finns själva kärnan i ondskan? Den där enda personen i den tiofaldiga mobben. Den som släpper loss allt det där. Är det så enkelt som att det där är personer som Hitler och hans likar. Djävlar i människoskepnad? Knappast. De är bara symboler för mångas ondska. Vi vill så gärna koka ner allt till symboler vi människor. Förenkla för att försöka förstå. Hjärnor som söker greppa det som inte går att greppa. Propagandaapparater som vill få oss samlade i en tanke i ett hat.
Men tänk om det inte är en av tio som tvekar i den där mobben? Tänk om det är tio av tio. Tänk om det bara är en svaghet inom oss alla. Något som ligger där och pyr inom oss och som vaknar till liv efter som vi tillåter att göra det. Som gör det därför att vi inte längre tränar oss i medmänsklighet. Att vi lyssnar på vi/och dom predikanterna som mässar sina budskap. Tror på de där irrlärorna. Tror på de själviska utrotarna. Tro på över och under istället för jämlikhet. De som säger att olika inte är bra när sanningen definitivt är sådan att det är precis tvärt om. Det är olikheterna som för livet framåt. Arterna. Människor med. Allt. Inte det enkelriktade. Inte det likformade.
Tänkar man så får helt plötsligt vi alla ett ansvar som det inte går att svära sig fri ifrån. Att tala. Säga vår mening. Handla istället för att knyta en näve i fickan. Helt plötsligt finns ingen ondska. Bara eländiga tankar och föreställningar som slipper fria i världen och som kan härja fritt där för att vi inte höll dem tillbaka. Vi alla som måste förstå att det bara finns vi. Inte dom. Vi är alla ett. Där i det känner du också det som detta endaste ett utsätts för om mobben eller orättvisan kryper fram ut mörkret med sin dräglande käft. Vet när det går fel. Säger stopp. Därför att du känner samma sak som den som utsätts känner. Och därmed förstår. Du förstår att alla tio i mobben egentligen känner samma tvekan som du och en röst räcker för att stoppa det som kan bli handling.
Ondskan är bara ett val. Ett val vi alla har. Empatin är dess motgift. Förståelsen för olikhetens värde dess utrotare eller åtminstone tillfällige inlåsare. Men vi måste träna. Varje dag. Sluta våra öron när egosimen talar. Öppna dem på vid gavel när kärleken och hjälpsamheten talar. Aldrig någonsin ge efter för det mörka som säger dom är inte som vi.