Söndagar är en slags halvdagar. Man vill. Men gör inte. Det går segt. Men framåt. Ändå. Hur som helst. Faktiskt. Men somnar i alla fall inte. Inte ens nära. Tomaterna måste plantyeras om. Det börjar bli trångt. Men måste inhandla jord. Det får bli nästa vecka. Gurkor skall ner dom också. Och annat. Men skall inhandlas först. Frön. Efter lön. Allt rör sig kring den där magiska dagen då den kommer. Men härifrån lättar det. Bara dimma kvar. Som alltså tunnar ut. Sakta. Vet man.
Helg i slöhetens tecken som vanligt. Ljungström ringer. Vi pratar gammelgubbeprat med varandra. Han har fått sprutan. Kommer att överleva. Troligen.Har flytt till Hudiksvall. Staden. Människorna. Den ende jag pratar med på telefonen. Jo T. också. Men mitt fel såklart. Har jag ens telefon? Undrar en del. Ensamhet man väljer för att få tid. Ångrar jag mig en dag?
Läser Kjell Anderssons bok med ganska lite glädje. Förvånas över hur lite det behövs för att hamna mitt i Sveriges musikaliska elit. Man skall bara känna rätt person. Så många och mycket åker in på ett bananskal utan ytterligare ansträngning. Sorgligt mest alltsammans. Man vill gråta. Jo, också över att 1700-tals adeln fortfarande sitter i storbankers styrelser och högt upp i startup-världen. Man vill ropa “revolution” men vet ju att toppen bara ersätts av andra skurkar efter den. Skurkarna flyter alltid uppåt och stannar sen på ytan. Eller kanske är det bara makten som korrumperar när man väl når dit. Ryggdunkandet. Eller också är det goda gener. Precis som de där uppe nära han/hon/det/gud hävdar. De vi andra, vi som är folket, inte har.
Måste skriva musik. Det känns så. Det sker bara för min skull det där. Utloppsventiler. Lite som den här bloggen. Kan jag ens sluta skriva? Och överleva? Samtidigt? Troligen inte.
Tänker “självbiografi kanske” när jag börjar läsa KA’s bok. Men inser att jag minns för få detaljer från förr för att genomföra ett sådant hårt självrannsakande projekt. Det vilar ett minnenas mörker över min barndom. Antagligen lika bra att inte veta varför. Vem vet vad som gömmer sig i det där beckmörkret av lycka?
Men jag måste ta mig mer tid för att skriva musik. Alla tror att man gör det där för att man vill bli kändis, stor, tjäna pengar, bli älskad, få en hit. och bli något. Men det har nästan aldrig varit så för mig. Speciellt inte nu som gammal och befriad. Jag gillar bara processen. Älskar den rent utav. Men unnar mig såklart inte tiden det kräver. Är en hård låtsaschef på det viset. Mycket tid för “låtsas” blir det men inte mycket tid till “lek”. Måste nog ändra på det. Men snart. Finns en milstolpe som jag vill nå fram till först. Efter den kan jag ta andra vägar. Säja ut det gamla, öppna upp för det nya. Det som egentligen är gammalt och ursprung och riktigt.
Låtsas har sin tid. På riktigt sin.
Men den där chefen som är jag skriker på mig här i bakgrunden. Vill att det skall låtsasarbetas och inte skrivas ord. Som vanligt kan jag inte låta bli att lyssna till den där rösten. Låtsas är vägen på väg mot riktigt. Jag har insett det. Ingen behöver lära upp mig där.
Så avslut återstår. Varm aprildag lockar mig ut i ljuset. Men hård låtsaschef håller mig kvar. Det är jag och en ide` kvar. En jag satsat allt på. Utan att egentligen någonsin tro att det blir mer än så. Är det värt det? Antagligen inte. Men vad mer hade en sådan jag, i brist på bananer och bananskal, för att inte tala om riktningar att halka iväg i, göra.
Inget annat än att ge upp. Men det har aldrig ens varit ett alternativ.
Liksom.