Morgonsol. Talgoxar. Trolige tvillingarna Kurt och Knut. En skogsduva eller kanske är det en uggla som ho, hoar. Jag har aldrig lärt mig skillnaden på deras läten. För lika. Orrspel från en myr en bit från vägen. Ljuvligt. Himmelsk. Som alltid. Går rakt in i hjärtat. En koltrast, med den vanliga sången för Hälsingland, inte den som vår nya serverar, sjunger för mig under en lång bit efter vägen. Liksom lyfter mig. Tar bort tunga kilon. Två ekorrar pilar snabbt över en gräsmatta och upp i ett träd. Piff & Puff kanske? De vill leva. Jag vill leva. Allt det här vill leva. Den urkraften har vi tillsammans. Den och jämvikten, som gör att vi verkligen klarar det där uppdraget.
Här hör jag hemma. Jag kan inte känna någon tvekan om det när jag går min morgonpromenad. Fast sanningen är såklart att jag skulle kunna höra hemma var som helst. Är man öppen för intryck så finns det vackra överallt. Att höra hemma och samtidigt längta bort så det värker var än man befinner sig… Ett straff. Antagligen. Man får lära sig att man aldrig kan fly från sig själv. Sen försöka överleva med den insikten.
Det går tungt i allt det ljuvliga. Jag har blivit harig sedan alla historier med axeln. Vågar inte ta de där promenaderna på det halkiga. Hatar också bilarna. Men nu, ingen is (äntligen) och jag måste bara ut. Behöver verkligen det där. Mår så oerhört mycket bättre av en timme om dan. Men väntar på elljusspår och skogsstigar. Då blir det enklare. Där är det bara björnarna och jag.
Jag går förbi hus som ser tomma ut (men som egentligen inte är det). Tänker att den här pandemin var värre. Att man gick här som en av de sista överlevande. För mig, här, skulle antagligen inte så mycket förändras. En skrämmande tanke.
Men än är vi inte där. Man får hoppas att vi inte kommer dit heller såklart. Man kan gilla människorna men sen inte anse sig ha tid med dom. Dumt men ibland ett måste. För att kunna överleva.
Fast husen. Det är så många av dom som bytt ägare efter att de som bodde där lämnat oss. Har man bott någonstans i trettio år blir det naturligtvis så. De här vålnaderna från förr följer med mig på promenaden. Fler och fler ansluter och vid kyrkogården skulle vi tillsammans kunna fylla en mindre församlingssal. Alla har sina historier att förtälja. Jag lyssnar en stund. Men jag tillhör ändå livet. Inte dom. I backarna ner mot slalombacken säger vi hej. Dom svävar hem till sitt och jag, ja jag stapplar vidare. Hemåt.