Kyrkogården. Se senaste gångernas promenader har det varit orrspelets symfonier som fyllt vårens lätta luft. Man har tänkt att här kanske det ändå inte är så dumt att ligga. Bättre ändå, än instängd på en åldringsinrättnings inramade tillvaro måste det ju ändå vara. Men idag. Tyst. Fåglarna har annat för sig. Också orrar tydligen. Tills jag då kommer nästan förbi kyrkogården. Då drillar den. Storspoven. Det där drillandet som stiger upp i rymden och bygger en katedral, den största och vackraste av dem alla, byggd, hållfast av säkert tagna toner. För mig är det där vår.
Lika mycket vår som tofsvipors lätta akrobatiska dans över en äng. Vår där vid Lidmans ängar som inte var hans ängar mer än det var mina ängar eller någon annans ängar. Jo visst, på pappret ägdes det där av bonden men sin häst. Men vad är ett papper? Fritt land handlar det här om. Det som älven format. Voxnan som kopplade oss till havet som en navelsträng gör detsamma till en mor. Som för alltid band mig vid den älven. Aldrig riktigt klipptes av. Som bevarar en evig längtan till havet inom mig.
Men Storspoven. Hans hörde den säkert. Jag hörde den. Så många andra rörde sig inte där då tidigt på våren. Den var vår. Han såg säkert mig när jag vandrade där nästan dagligen ensam med min kamera. Jag såg sällan honom. Men Storspovens drillande förenade oss med självklar förundran under katedralens tak.
Så jag stannar upp en stund. Lyssnar. En dundrande buss från X-trafik får Storspoven att tystna och mig att gå vidare. Upplyft av sången är jag som om han/hon/det/gud sänkt sig ner och vidrört min axel. Tillbaka i barndom igen. Med en längtan tillbaks till de där dagarna efter Lidmans ängar. Tid i moll då som nu. Det sista jag hörde var att nu skall de tydligen bebyggas de där änganra. Gå hela vägen in i framtiden. Utveckling kallas det visst. Allt har sin tid.