Säsongens sista fyllning av pellets i Hulkens hungriga gap är avklarad. Ett normalt år firas det i Uppsala och Lund när de händer. Det tänds symboliska eldar över hela landet. Det sjungs med konstiga mössor från en annan tid på huvudet hos rösterna. Unga kräks upp korvbitar efter sin första fylla. Jag tror i alla fall att det är därför det där sker. Härifrån, hos oss, är det el som gäller. Förnybar. Säger leverantören. Fortum och Ellevio. Men vem vet varifrån elektronerna kommer? Eller skickas till är det väl. Eller hur det nu är.
Men bra tycker då jag. Vi har klarat den där pelletsförsörjningen under några år då det inte varit självklart. Framöver blir det enklare och lättare. Stenar som faller från axlar och bröst.
HURRA!
Vill man utropa och tamefan om man inte gör det också.
Fullmånen log lite år mig igår. Så som fullmånar gör. Jag sa tjena och gick och la mig med Guillou, men spanade ut lite halv tre och förundrades. Såg dock varken björn eller annat pila fram mellan trädstammarnas oljusskuggor. Vi syns igen när det Svenska folket leende kokar kräftor levande vackra måne. Ja eller låter andra göra det.
Det har gått osedvanligt trögt i två dagar nu. Millimeter för millimeter kämpar man sig fram. Hela den här utvecklingsfasen har varit sådan. Jo såklart, för att den varit för stor. Det är för mycket på en gång. För att rädda själen dyker jag ner i en hårdvarukonstruktion som är tänkt att realiseras efter dag noll. Underbart att få vara där igen även om det bara blir för en stund. Under några korta minuter torr jag nästan att jag håller på med riktigt jobb. Det hisnar där inne i huvudet av tanken.
Det är alltså gott att leva.