Idag får jag höra från tredje källan om Lars Winnerbäcks inledning på karriären. Den känns ganska självklar idag tycker jag. Många med mig också såklart. Men så var det inte. Återigen – såklart.
Många var musikförståsigpåarna som inte fattade storheten där. Och inte ens när han äntligen gavs ut så fattades det speciellt mycket i de där leden. Ett ganska ljummet mottagande. Men herr Winnerbäck spelade på. Folket fattade. Villa ha det där. Musiken spreds i de breda folklagren. Inte i det väloljade musikmaskineriet. Istället tvingade musiken sig in som en folkets kil i hård ek. Ja och sen, när det uppenbara är där, då ville ju experterna ha också såklart, i alla fall efter att ha bränt alla inledande bevis på sin oförmåga att se det stora. Ja ni fattar.
Finns såklart en del att lära för de unga av detta. De som vill fram. Spela på bara. Skit i vad folk säger. Samarbeta istället för att konkurrera så förbannat. Ta kontrollen kids. Det är ni som är den nya tiden. Inte dom som var det igår.
Hörde dessutom en annan bra grej idag. Det handlade iof om att få fart på sin karriär men gäller för allt liv i ett samhälle tror jag. Såhär
“Det dom ger sig på är just det som du skall behålla“
Alltså:
De andra säger är dina svagheter. Där min vän, där har du dina styrkor.
Det du!
Sug på den!
Länge. Och noggrant.
Själv behöver jag inte bry mig så mycket om de där tyckarna. Jag hör dom inte ens. Det är fördelen med solitärens liv. Man gör sin grej. Döv. och blind. Känner bara efter vad som känns rätt och så går man in den riktningen. Jag har försök leva så ett liv. En del kommer såklart anse att det gick sådär. Själv är jag rätt nöjd. Girig har jag aldrig varit. Ni vet väl att den fattige saknar mycket, den girige saknar allt. Girig kan säkert ersättas med “avundsjuk” vid behov.
Men visst, man skulle gjort vissa saker annorlunda om man levt om sitt liv. Men antagligen bara för att man nu sitter här med facit. Allt är så enkelt då. Såklart är det så. Det behövs så lite för att välta. Som mest behövs en lagom stor tuva. Vilket lass som helst stjälper där. Det behövs så lite för att upphöjas också. Att födas in i rätt familj hjälper. Att bo i rätt land. Befinna sig i rätt tid. Råka stöta på rätt person. Och jodå, man får ligga i och gneta på i båda fallen.
Fast ängslighet, det kommer man inte långt med. Då blir man kvar på marken. Garanterat. Sjunkande genom den dessutom. Mot six foot under. Om ingen råkar bära en i någon riktning. Risken då är bara att man hamnar någonstans dit där man inte ville bli buren. Bättre att släppa ängsligheten och gå själv i den riktning man vill gå. Jobbigare men säkrare. Hur det än går, så blir du i alla fall nöjd med dig själv om du gör det. Där finns ändå den hårdaste domaren i domstolen. Försök inte komma undan med någon han/hon/det/gud eller s:t Per. Du är den enväldige domaren i dit liv. Jävig dessutom, eftersom du skall leva det där livet också.
Skitprat säger Mr X såklart. Mrs Y håller med. Dom har minsann jobbat hårt för sin a b c d e f g … Som vilken annan knarkare som helst. Hårt jobb. Inget är låtsas där inte.
Men min blogg. Jag skriver alltså precis vad jag vill.
Sicken frihet. Va!? Tagen. Tillskansad sig. Orättvist? Du vill också skriva en massa strunt?
Fick förresten en fråga om jag ville delta i en serie om influensers som en tidning skall köra. Fick mig sannerligen att le. Rent av fnissa. För är det något jag INTE är så är det en “influenser”. Säger jag A så kommer definitivt alla andra att tycka B. Jag är nog snarare en anti-influenser tänker jag mig. Ett företag kan hyra mig för att skriva om konkurrentens produkt. Det är tämligen säkert att konkurrent kommer att lida skada av sådant skriveri, hur positivt det än är, om den kommer från undertecknad. Jag har inget som helst positivt inflytande på min omvärld nämligen.
Apropå det…
Får mig här och nu att hoppas att Lars Winnerbäck inte drabbas av mina ord ovan. Han verkar deppig ändå. Ju.
Men nu har jag annat att göra. Serru!