Jag ställer mig själv ofta den där frågan såhär strax innan klockan sex på morgonen. Är det det här jag vill göra?
Hittills har jag alltid svarat ja. Tvekat kanske några gånger. Priset känns högt ibland fast det utifrån såklart ser ut som en joyride. Men “ja” till slut alltså. Är jag borta härifrån låtsaskontoret några dagar så är det med ett leende och den godaste av känslor jag beträder de här lokalerna igen.
Jovisst, jag gillar människor. Skulle vilja träffa och umgås mer och med fler. Nyfiken på människosläktet och dess komplexitet helt enkelt. Men det solitära är såklart ett val. Man måste jobba många timmar om man vill få något gjort. Det finns inget annat sätt. Man kan inte sitta och titta på tv och tro att saker löser sig av sig själva. De gör de aldrig. Så ensamhet, ja, ett pris att betala.
Resa skulle jag såklart också vilja göra mycket mer. Men där handlar det bara om pengar. De går att skaffa. Och som sagt när jag kommer hem ler jag med hela ansiktet när jag får sätta igång här igen. Det fina med att resa bort är ju just att komma hem igen. Ja och minnena från resan som man kan leva länge på.
Musik också såklart. Ville kunna lägga mer tid där. Men räknar med att kunna det. Lite mer i alla fall. Snart.
Skriva då? Ja det gör jag ju. Jag har min blogg. Men kanske lite mer. De där novellerna för byrålådan, ja, bloggen i det här fallet då? Nog borde dom väl skrivas innan man dör? Kanske…
Men ja är alltså svaret. Det är det här jag vill göra. Den dag det inte är det. Ja då handlar vi efter det.
Ser att en gammal kamrat plockar ut en dryg halv miljon i aktieutdelning. I år igen. Han har passera medelåldern. det börjar bli dags att dra ner. Rätt såklart. Men jag vet också att han inte blir ett dugg lyckligare av de där pengarna. Han skulle ju kunna ha mer. Ja och har väl det också. Men inte ens det räcker. Ni vet , den fattige saknar mycket, den girige saknar allt. Bättre att de där pengarna hamnat hos någon som brände dom på drömmarna och sen åkte till en ö i söderhavet och hittade den han egentligen var. Den här mannen kommer bara ha dom på ett konto, ett som skall växa, och som aldrig har ett saldo som gör honom nöjd. Är det det här jag vill? Jag hoppas han svarar ja på den frågan. Då är ju allt som det skall såklart.
Fast alla gör som dom vill. Viktigt där. Man kan tycka om andras liv men veta, nope, det gör man inte. Så man borde såklart låta bli at tycka också.
Jag gillar Stockholm. Sagt till dom som tror att mitt prat igår om Storstadsöversitteri är det vanliga gelsbygdsgnället om 08-or. Men jag tro vi är detsamma. Vi människor alltså. Att Afrikaner vet bäst vad Afrika behöver. Ja och Losbor eller Gävlebor alltså vad Los och Gävle behöver. Det är när man tror man sitter över istället för bredvid, och det framgår, som man får en smocka från mig.
I allt det övriga tror jag stad och landsbygd behövs. Folk har olika önskningar och krav. Och, nej, det är ingen tävling om vem som har det bäst. Det får man bestämma själv och sen göra sina val utifrån det.
Mitt te börjar kallna här bredvid mig. Ute leker antagligen huggormarna i gräsmattan. K tycker jag pjåskar med det där. Men jag har lyft bort några. Vill leva dom med. Jag också alltså. En stund till på jorden vill jag ha. Och var det ett år kvar att leva så var det just det jag gör här och nu som jag alltså skulle göra.