Mitt i allt annat tar jag en sväng ut i hårdvaruland. Kreativt kaos uppstår såklart. Fullständigt assimilerad blir ocool gubbe. Som vanligt. Det blir rörigt i det där. Men några grejer kommer ändå fram ur det hela som har mindre entropi än övrigt och alltså kan få stämpeln “klart”. Ja “klart” för att skicka till kretskortfabriken. Några vändor lär det väl bli. Som vanligt.
Anledningen till det nya vägvalet, som faktiskt bara är en stickväg, är att jag vill använda tiden så effektivt som möjligt. Det tar nämligen några veckor att få tillbaks kretskorten från landet där i östern. Tid som jag kan göra annat på. Sen hinner jag förhoppningsvid med att bygga ihop grejerna och göra en ny revision innan semestern och kan på så vis använda dom veckorna till att vänta på nästa sändning som med lite tur ligger och väntar då när sommarledigheten är slut.
Japp så tänker jag. Fast bråttom har jag väl inte. Fast det har känts så ändå hela livet. Det finns så mycket man vill göra. Nu. Jodå. Det där drivet kan nog ses som en sjukdom. Finns säkert diagnoser för sådant. Och mediciner. Men Tack gode/han/hon/det/gud för att jag fick den här hjärnan som vill göra saker. Det här är hela mitt liv. Älskar’t! Ja hjärnan med. Det finns så många idag som så snabbt stämplar “annorlunda” som dåligt. Men det är faktiskt precis tvärt om. Likformigheten är döden. Annorlunda bra. Däri finns överlevnaden och mänsklighetens hela utveckling. I likformigheten… ingenting. Bara död och tristess. Sug i er dom orden. Jämvikt uppnår man inte med alla och allt på samma sida av gungan serru och jämvikt, ja det strävar allt i universum efter. Däri har du han/hon/det/gud om du nu vill ha och behöver en sådan.
Men sitter jag här och skriver blir inte mycket gjort. Låtsasajobb tar också tid.