Det är den där sista biten. En uppförsbacke. Den innan release. Trodde länge på ett första släpp dag. Men det gick inte.
Jag använder allt jag har inom mig i den här fasen. För det är mentalt påfrestande att nästan vara klar. Att pricka av punkt för punkt. Men också lägga dit nya punkter. Man hittar nämligen saker när man håller på och gör så är det enda in i det sista. Varje adderad punkt innebär mer låtsasjobb. Fler timmar. Ett suck och ett “ta i”. Jobbar man ensam får man klappa sig själv på axeln. Jag jobbar alltid ensam. Ett mantra. Man kunde tro att man var Fantomen. Men då hade man läst för många seritidningar.
Mest dokumentation såklart. Sen installationer. Filer hit och filer dit. Som att städa. Inget vidare medans man håller på. Men skönt när det är klart.
Sen kanske man når en punkt när man släpper grejerna då. Det skall finnas mottagare för det man gjort. Gör det det längre? Knappt. Den här omskrivningen har tagit två år. Många har försvunnit iväg under tiden. Några är med och har varit med sedan begynnelsen. Heder åt dom. Men det här är ett 21-årigt projekt. Det är såklart upp och ner under en sådan lång tid.
Det konstiga är att tiden inte sprungit förbi projektet tekniskt sett. Det trodde man ju. Ja till och med hoppades på. Visst det har kommit mycket verktyg och funktionalitet på högre nivå. Hurra för det. Men inte mycket på de lägre nivåerna. Behovet kvarstår. För det är på de lägre nivåerna det mesta finns ändå.
Fast jag känner alltså glädje i det här fortfarande. Fem procent glädje och 95% låtsasarbete är OK. Ja till och med två/nittioåtta tror jag. Det mesta i mitt liv har jag gjort för att jag vill göra det. Inte för att tillfredsställa andra. Kanske just därför som jag alltid varit en så dålig konsult. Man skall fokusera på pengar och kundens önskemål då. Inte försöka förbättra och/eller lyfta. Räkna timmar. Försvara timmarna. Fakturera. Men inget för mig. Ingen tillfredsställelse där och i det. Synd.
Men Spotify utan reklam från och med idag. Bara det. Man slipper höra om hur bra Kronfågelböndernas kycklingar har det i djurstallarna “där de glada springer omkring”. Eller tuggummireklam. Eller annan skit. Skönt.
158 dagar kvar. Men i mångt och mycket lättar allt från och med idag. Stor tung sten har ramlat ner på marken. Bara lite småstenar kvar. De får ramla en efter en fram till den 2’a november.
Men dokument skall skrivas. Lite kod också. Inget av det där gör sig själv. Det finns bara jag som kan göra det. Eller tro på det. Men framförallt den ende som knappar på. Timme för timme. Mot det där målet “klart”. Sen, efter det, kan man börja om samma resa igen.