Det finns fyra timmar att slå ihjäl. Ovant för mig. Mitt liv är oftast precis tvärtom. Tid som saknas. Alltid. Nästan. Oftast. Ett undantag idag alltså. K på möte (fysiskt och IRL) med arbetskamrater. Ljusdal. Jag är chaufför. Bara det. En timme före möte. En timme efter möte. Jobbet. Mellan dom fyra timmar tomrum.
Jag tänker:
Måste hitta ett ställe med lugn och ro där jag kan läsa medhavd bok, ev. till och med somna in en stund.
Åker på måfå mot Järvsö. Ja bara en väg bär däråt. Enkelt. Men sådant här kan inte planeras. Man får chansa. Lita på att entropin tar en till det ställe man behöver. Vatten drar i mig såklart. Alltid. Ljusnan flyter där bredvid vägen. Ån? Floden? Jag vet inte. Kan inte definitionerna. Det är åtminstone inte en bäck. Säker på det sista. Inte på de andra. Men den drar i mig. Egentligen är det väl havet som kallar. Precis som det gjort från den andra älven (ån? Vi kallade den det i Edsbyn) som skär genom Hälsingland, Voxnan, som jag växte upp vid. Den älskade. Som gifter sig med Ljusnan i Bollnäs. Kopplar oss till alla de sju havens hemligheter.
Vägar ner mot älven sökes alltså. Ser en skylt “Ed N.” det låter väl bra. Svänger in där. Ja och hittar mitt ställe för dagen. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Bro. Fors. Kraftverk. Pengar som far söderut i smala aluminiumledningar. Volt och ampere. Man kan se utsugning eller bygdepeng. Det hela beror på hur billigt man är beredd att sälja sig själv. Ja och kanske sin själ. Två hål i väggen. Ett i huvudet. Kanske.
Ger mig en stund efter elva. Åker in till köpingen. En kaffe med bulle på Coop. Tjugo spänn. Som hittat. Och så hem igen som om ingenting har hänt. Jo i det tätbebyggda såg människorna. Fantiserade lite över deras liv. Men träffade ingen. Pratade med ingen. Solitärens liv.
