Det var nog ganska säkert exakt en sådan här dag. En dag som redan när man vaknar säger att idag blir det riktig sommar, njut människa, för du får inte många sådan här dagar i ditt liv. Kanske var det precis just den 15 juni också. Som idag. Detaljer. Man minns inte allt, Men inte konstigt heller såklart. Det här var 1973. Jag är sexton år. Skall fylla sjutton senare det här året. Jag har hoppat av gymnasiet efter ett minst sagt misslyckat år. Ettor och streck i allt. Utom i svenska då. Som ett skämt nästan. Men gå om eller hoppa av var mantrat. Jag hoppade av. Ingen trodde väl att gå om skulle göra något endaste ett bättre.
Straffet för avhoppet hade jag framför mig den här dagen. Fabriken. Träförädlingen. Stället för sönerna som inte skulle göra den klassresa som föräldrar förnekats. Frukostmackor var fixade. Matlådan i plåt fylld med något man skulle stå sig på. Farsan gasar iväg i Volvon på sitt karakteristiska sätt. Det här är före ekonomikörningens tid. Ja, han hade nog inte hörsammat det uppropet ändå. Kört vidare med stort gaspådrag. Ljudet sitter kvar där i huvudet. Som en markör i tiden.
Det är inte långt från Hemvägen, där bredvid ån, där vi bodde, och Träförädlingen. Snart stod jag där. I verkstan. Här var farsan verkmästare. Farsan försvann. Ragnar stod framför mig. Mörkblå overall. En jätte. Hel mannen var overall. Säkert två meter lång. Hundratrettio kilo muskler. Bisterheten personified. Nej det räcker inte. Skrämmande. Barsk. “Säger du emot åker du på en snyting grabben“. En sådan person. Den typ av människa man inte vill möta på sin första dag på jobbet alltså. Inget välkommen. Inga leeenden. Inga handslag.
Ragnar var väl svetsare i första hand. Maskinen han byggt stod där. Den skulle målas. Jag var den som skulle måla den. Alltså fick jag en hink med färg, en pensel. Grön färg. Beckig. Tjock. Gud, hur många liter sådan har jag penslat på olika konstruktioner. Av någon anledning skulle alla maskiner målas i den där färgen. Troligen gör det det än idag. Rena giftet också säkert. Men sanningen om det vill man inte veta.
Sen försvann Ragnar också. Jag stod där själv.
Så jag målade. Och målade. Det var en stor maskin. Det skulle ta flera dagar det här jobbet. Det gick bra att drömma och att måla samtidigt. Passade mig perfekt.
“Kafferasten” missade jag. Fast det hette såklart “frukost“. Ingen talade om att det var rast. Eller när. Det tog någon dag att komma på vilka rutinerna var. Ingen ville ha mig där såklart. Jag, chefens son. Samtalen som tystade när man närmade sig. Men sen också den som det såklart var lite extra roligt att jävlas lite med. Lura. Få att hämta “ögonmåttet” på lagret. Standardskämten på en verkstad. Det där man måste tåla. Det som alla gått denom.
Fast bra folk. Jonas, dragspelaren, vakade över mig. Hjälpte mig. Han kände, tror jag, att han hade någon slags skuld till farsan för något. Vad vet jag inte. Luskade inte i det där va respekt. Ragnar visade sig vara en av de där bra människorna man minns med värme senare i livet. Såsom de där barska typerna ofta är. Man vet var man har dom liksom. Sarne och som andra var bra människor dom också. En sjuttiofemma på helgen och stor längtan till pensioneringen. Ett lättklickat stämpelkort på fredagseftermiddagen innan systembesöket. Ett tungklickat på måndagsmorgonen innan en ny arbetsvecka. Och kanske klarade jag också något slags inträdesprov också den där första sommaren. Att vara kvar. Att inte springa till farsan och skvallra och kanske klaga. Men accepterad till fullo. Icke.
Människorna jag mötte här var nog de flesta mer intelligenta än de man senare i livet mötte i korridorerna på fysikum i Uppsala. En pardadox såklart. Ett synsätt underblåst av de som tycker att de befinner sig “där uppe“. Här löste man allt. Lagrade enorma mängder information och kunnande i sina huvud.
Men exakt en sådan här dag var det alltså. Ett nytt liv. Jag skulle bli rockstjärna. Visa dom jävlarna. Limousine och brudar och pengar. Världsturneer såklart. Fyllda arenor. Jo, jo, jo. Man kan skratta åt det där idag. Men där och då kändes det så. Det där kuvertet av “smörpapper “som man fick med pengar på fredagarna gick till musikdrömmar. En gitarr. En förstärkare. En sånganläggning. Ljuvligheten. Jo jag tror att jag köpte en stereoanläggning också. Man behövde spara ett tag för att ha råd med den. Hårdrocken fanns på vinyl. Egentligen nästan samma musik som jag spelar idag. Nåja en del nyare finns med numera. Metallica t.ex. fanns ju inte då. Och ,an skulle såklart ha svimmat av hänförelse om det vore så.
Men frihet. Egna pengar. När man kom hem från jobbet var man fortfarande pigg i huvudet. Ingen planeringen för nästa dag. Frihet att göra det man orkade och ville. Ett dag för dag liv.
Antagligen var jag nervös den där dan. För det nya. Men nu såhär många år senare så är det inte den känslan som dominerar. Det var det där som gällde. Helt fel blev det väl inte heller. Sju år blev jag kvar på “fabriken”. Ett år i flotta på det. Att jag sedan skulle börja plugga igen. Och gilla det, ja, det skulle vara en omöjlig tanke den där dagen då jag fick lära känna Ragnar i sin blå overall.