Man börjar närma sig pensionsålder. Själv, alltså inne i huvudet, har jag väl inte riktigt fattat det där. Men uppe på huvudet. Håret. En hastig “förgråning” pågår. Det har liksom börjat på allvar nu. Har klarat mig många år men alltså där nu.
Men jag älskar vartenda ett av de där grå hårstråna. Kanske en dag, när de är några tusen. Så ser jag förhoppningsvis både mogen och vis ut. Det kan ju vara något att längta efter liksom. När man nu inte är det egentligen. Alltid barn. Alltid mer att lära.