Nästa liv. Ja det är fjäril jag vill bli där. Inte för den larviga delen av en fjärils liv. Eller puppstadiet. Nej metamorfos, champagne och sen som en fri varelse flyga runt över soliga ängar en sommar är det som lockar. Alla skall titta på mig och säga “titta vilken vacker fjäril“. Det blir liksom andra bullar än det här livet varandes en ocool gubbe från födsel till död.
Men imorse i duschen slår det mig. En människa bör nog planera för åtminstone två liv efter det man lever här och nu. Framförhållning. Ett liv som fjäril kan ju dessutom bli kort. Man kan bli koltrastmiddag första dagen på vingar.
Nu skall jag direkt lägga till att mitt liv som ocool gubbe ingalunda är eller har varit dåligt. Men de där vackra fjärilsupplevda delarna med nektar och undersköna blommor av ett levt liv saknas mig alltså.
Fast livet efter fjäril är svårare. Man bör välja något som varar en stund. Eller har chans att göra det. Det första som kommer upp i hjärnan är ett liv som ett cykelställ. Användbart. Inte en endaste en kan väl känna antipati mot ett cykelställ. Oftast inte heller ensamt. Man har alltid några cyklar att umgås med. Ja och är någon av dom damcyklar så vet man inte hur det går. Men möjligen lite tråkigt. Större delen av tiden. Inte mycket resande.
Val, gärna blåval. skulle ju också kunna vara ett val (pun not intended). Men så länge det finns hungriga Norrmän, Islänningar och Japaner i världen känns det som ett högst farligt alternativ. Annars vore det nog perfekt. Världhav. Sjungandes sväva omkring där.
Men man kanske skall nöja sig med att leva ett liv efter fjärilslivet som en encellig varelse. Eller enbart som cell i en annan varelse. Hmmm… Man kunde t.ex återfödas som cell i någon världsledare, typ Putins, hjärna. Sen kan man ju jävlas lite hur som helst där. Försöka få alla andra cellkamrater med på ett övertagande. Fast risken finns såklart att cellkamraterna inte skulle lyssna på en. Att man blev en anti-influenser också där.
Fast av allt som finns måste det bästa vara att vara ett sandkorn på en kilometerlång strand med solvarma vågor som slår in nära platsen man ligger på som hjärtslag i den djupblå planets klocka. Att ligga där och lyssna på havet och fundera över universums mysterium. Kanske spolas man med ut och ner i havet under en extra kraftig storm, fara runt några hundra år i världshavens mysterier och djup. Som upptäckaren. Och sen, förvånad, spolas man upp på en annan strand. En strand där allt är nytt och där livet som sandkorn inte kan bli bättre eller sämre utan bara är. Sen ligger man där och är bara är en del av allt. Men ändå så obetydlig att ingen bryr sig om en. Lugn och ro. Inget bråk. Ingen som sårar en. Bara några bakterier som bor och lever sina liv i de mikroskopiska sprickor man bär. Annars bara kvarts, entropi och tid.
Ja, fjäril, sen sandkorn får det bli.