Ser den där gamla rullen på Netflix. Ja gammal. Känns verkligen så. 90-tal. Nyss. Schack är temat. Underbarnet. Ja allt det där. Minns inte ens vad den heter. Filmen alltså. Tror inte heller jag behöver veta. Kan med lätthet låta både film och namn sjunka in i glömskans oändlighet.
Men även en amerikansk “snabbköps”-film har sina korn av värde i sig. Ibland. Ja och den här har förvånande nog det. Under en scen där det spelas ett parti i schack där själva njutningen i själva spelet befinner sig i förgrunden. Alltså, där det inte handlar om att vinna. Inte handlar om pengar och priser utan bara om själva spelet. Skönheten. Insikten liksom boomar in i min hjärna som ett tungt åskväders tyngsta blixt.
Precis sådär är känslan för mig när jag håller på med min musik.
Exakt så. Det var som om han/hon/det/gud talade till mig. Härligheten i att skapa. Att befinna sig inne i skapandet. Just där betyder det såklart inget vad andra kommer tycka om det. Om det är kommersiellt gångbart. Om det är “bra”. Bara det där att göra något med passionen påkopplad. Tvekan och tvivel kommer efteråt.
Ja och jag förstår alltså till och med schackspelarna där. Kortspelarna. Alla andra som jag kallat lekare. Alla det där jag har tittat på som tidsfördrivare. De som har för mycket liv. Har tid som måste förbrukas på något sätt. När mitt liv hela tiden och alltid har saknat tid. Men finns passionen där i det man gör, då kan det ju inte vara fel. Vad som helst, ja allt, blir toppen om själen är med i själva “spelet“.
Sen slår det mig såklar. Jag känner samma sak när jag skriver. Exakt. Det är kärlek. Passionen. Känslan. Ja oftast också när jag bygger elektronik och programmerar också. Och fan liksom. Jag tror jag hittat den heliga graalen, vägen till evig lycka. Igen…
Tänk om sanningen om allt inte är mer märkvärdig än vilken sten som helst som ligger där i en hög av stenar. Det stora i det lilla. Jo det och jämvikten.