Att stiga upp en sommarmorgon. Först. I huset. I världen. Ja, det är fantastiskt. Egentligen skall man väl gå ut. Sätta sig där. Äta frukost. I den där trädgården som är ett uppehåll i tiden. Som kanske saknar en brygga och havet, men har allt det andra. Bara pionen är värd en sittning där ute i det gröna, det sköna.
Men jag går inte ut. Vill sätta igång. Matar mig själv och katten som stryker sig kring mitt ben. Duschar. Ner för trappor. Sätter på dagens första tvättmaskin. Upp med alla dörrar. Upp med fönster. Trycker “on” på tekokare (sätter alltså i kontakten). Inget annat än fågelsång fyller luften. Man behöver inte sätta på musik. Den finns där redan.
Sen vattna tanterna. Pelargoner och andra är törstiga. De ler på tanters vis och säger “tack”, “tack” och vi språkas vid en stund som vi alltid gör vid vattning. Te kokar upp. “Off” (kontakten ur). Häll i kopp. I med billig tepåse. Det får duga. Tre kvar. Sen blir det bättre. Kanske. Spelar det någon roll? Icke!
Datorn är redan igång. Snurrar alltid. Liksom några till av samma sort. Det är liksom lika bra.Större delen av dygnet finns ändå det behovet. De är mina slavar så sömn och vila utdelas inte.
Kina meddelar att korten är klara. Skickas idag. Imponerad av tillverkningshastigheten. Beställde torsdags kväll. Behöver dom ju inte förrän efter semestern. De kan färdas genom världen upp mot norr i makligt tempo. Jag tänker inte ens fundera på dom de närmaste veckorna.
Inget märkvärdigt händer här uppe på kullen. Antagligen kommer inget större att hända heller. Det stora i det lilla. Kan man inte lära sig uppskatta det fantastiska i de små sakernas varande går man miste om, 99% av livet. Visst kan man tycka det är synd?
Men min dag har precis börjat. Bättre kan en start av en dag, en vecka, knappast bli. När ljuden av en värd som vaknat börjar nå mig skall jag lyssna på mitt första sommar för säsongen. Skämma bort mig med ynnesten att få ta del av en annan människas liv. Stänga av om jag inte får det. Man måste öppna upp i de där programmet om det skall bli bra. Danielsson’s goda ande måste vara med.
Kan man önska mer än detta av ett liv, en dag, en sekund?