Det optimala är såklart om man kan lulla runt lite på låtsaskontoret före en alldeles riktig semester. Plocka lite. Städa lite. Fundera lite. Så blir det nu inte idag. Jag vet knappt vilken dag det är. Det är full fart hela vägen in i målsnöret som gäller.
Nej, man hinner aldrig så mycket som man tror. Alltid stöter man på något som sätter en gurka i hjulet. Eller en torkad fisk som fällde Professor Isse däri Uppsala på 80-talet. Han om någon borde ju ha insett faran med en torkad fisk i framhjulet på en cykel som framfördes i full fart. Tröghetskrafterna. Men professor vlev han ju. Fick några ärr avb den där händelsen med sig i livet också.
Att jag vill skeppa ut det jag vill är såklart bara ett hittepå. Det är det som så att säga ligger där i pipen. Får jag ut det så känns det som jag gjort något de tre, fyra,,,, fan är det fem, åren. Men så viktigt är det ju inte. Världen går inte under om jag inte hinner. Den kan dessutom förändras senare. Och igen och igen och igen. Det enda som händer om jag inte hinner är att jag går och har tankarna om dom där som ligger där malande i huvudet. Inget bra om man skall hålla sig borta från låtsaskontor och låtsasjobb i fyra veckor.
Det där med de gula lapparna, ja lappar, lappar, lappar, har förresten K introducerat genom att förära mig med ett block. Känner att ett beroende är på väg där. Fan liksom. Jag som var helt digital tidigare. En man helt i ofas med tiden. Alltid.
Men trots att jag alltså knappt vet vilken dag det är. Är trött som ett förkastat cykelställ strax innan nedsmältning, så är det härligt att leva. Jo sover en timme “för länge” här på morgonen. Har aldrig klocka. Eller jo, K är klockan, hon skall ju upp, iväg till skola och bibliotek, men nu har hon semester. Alltså ringer inte K-klockan. Vaknar vi åtta alltså. Men välförtjänt. Fyratimmarsnätter för länge ändå. Nu rätt utsövd. Tror jag.
Men dags alltså at ge sig ikast med de sista bitarna. Eller i alla fall så långt man hinner. På dom bara fido… Liksom.