Kvavt. Annat väder på gång. Allt säger att det är på väg. Till och med Meteorologerna. Fast tillfälligt. Supersommaren verkar fortsätta. Att man inte sett det på Aftonbladets löp ännu förresten. Dom brukar ju vara snabba med superlativen. Jag njuter. Svettas mig genom nätterna. Svettas mig genom dagarna. Dricker däremellan. Snickrar lite. Ser mycket saker på Netflix. Tar min blodtrycksmedicin.
Det är nästan så att man kan börja vänja sig vid det här. Skulle väl också egentligen kunna leva det här livet. Pensionärstillvaro. Men mer än en månad. Knappast. Inte som frisk. Jag är ännu inte klar med det som måste göras. Passionen är riktsnöret i mitt liv.
Jag ser att en av de influenser som tackat ja att delta i serien om influensers har hundrasjuttiotusen följare. Tack och lov att jag tackade nej till att delta i det där. Jag skulle ha framstått som ännu löjligare än vad jag är. Ja även som anti-influenser. Fast fundera kan man ju. En ung kvinna med fillers där det tydligen är nödvändigt vs. en gammal ocool gubbe. Behöver det ens vara en tävling? Vilket är våra respektive budskap? Vad är viktigt?
Fast gubbar, speciellt inte ocoola, står väl inte speciellt högt i samhället. Jag kan leva med det. Ytligheten är dock svårare att leva med. Folk läser bara rubriker. Folk kastar sig över andra och ägnar sig åt personangrepp bara för en åsikts skull. Det hatas, ojas, och hålls prisutdelningar i vem som kan vara mest rädd för det man inte känner igen från förr. Fån min horisont så har sociala medier blivit ett monster som tar tugga efter tugga av det goda i samhället. Tystar röster som bord höras. Spär på det som skiljer oss åt istället för det som förenar oss. Förminskar det goda och höjer det onda.
För…
Det enda som vi har gemensamt är att vi är olika.
Serrö.
Och japp, flockdjur och så. Osäkrat högstadietänkande. Vi försöker skapa grupper av de få likheter vi har. Sverigedemokrater, Moderater. Hat och jag först. Eller mitten. Ingenting. Eller vänsterut. Vi som egentligen också är jag politikern. Pengar och makt.
För jag är säker på att det finns många Sverigedemokrater som är bra människor. Till och med moderater. Det är åsikterna som är problemet. Det är dem man måste bemöta. Påverka. Man är ingen idiot för att man har en åsikt som inte delas. På samma sätt som man inte är en stjärna för att man har en åsikt som gillas. Folk – ja det är vi alla alltså – verkar ha glömt det där. “Tycker du fel skall du dö“. Ungefär så sägs det.
Det värsta med allt det här är att de där som ligger där i bakgrunden och hatar. Det är dom som släpps fria i ett Jugoslavien i krig, i ett Nazityskland. Ja i något av Afrikas eländiga och låga religiöst influerade massakrer. Eller nästa gång när det händer här. Då de kryper fram från sina trygga platser bakom tangentborden och släpps ut i det fria för att våldta, plundra och döda. Troll.
Fast själv försöker jag hålla mig borta från allt det där. Skriver här såklart. För att jag gillar att skriva saker. Enbart därför. Det mesta läses väl inte alls. Rubrikläsare som de flesta är. Det har man insett sedan länge. Men egentligen gör det väl inte ett dugg. Väl skrivet finns det där. Sen kan det diffundera ut i jämviktens evighet precis som allt annat jag gör. Guldmedaljer och tacktal är nog inte min grej ändå. Jag trivs ganska bra här på min kulle ändå. Eller för den delen. Någon annanstans där jag lagt min hatt.
Liksom.