Jobbarskorna packar ihop. Sulan lossnar. “Flipp”. “Flapp”. “Flopp”. sådär. Bara att kasta. Men använda som “finskor” – alltså för daglig användning – ett år och sen kanske sex år som jobbarskor är inte dåligt för tre hundra lappar i inköp. Mer ger jag sällan för mina skor. Sliter ut dom tills de verkligen inte går att använda. De flesta skulle ha kastat dem efter första årets användning såklart. Ja eller ännu hellre inte “köpt sådan skit”.
Som tur är har jag ett par Birkenstock ESD skor. Skitdyra. Men inte köpta av mig. Jobbskor på riktigt. Konstruerade för användning i lokaler där känslig elektronik tillverkas och hanteras. Tjugo år gamla vid det här laget. Outslitliga. Nästan. Ett minne från tiden på CC Systems i Alfta.
Man halkar omkring i dom alltså. Swish, swish swish.
Får svänga in på Erikshjälpen och leta i hyllorna.
Som varje sommar så tittar gamla lärare eller skolelever in under sommaren. De har minnen härifrån det gamla skolhuset. Bra och dåliga. Igår ett trevligt äldre par från Stockholm hit där hon hade ett ursprung i Nyby och han från Edsbyn. Alltid skojigt.
Ledigt alltså. Snickrar lite. Hasar runt i trädgården. Det är inte så dumt att leva. Så tycker man. Även såhär och i det här. Man är en enkel själ med enkla behov.
2055 mail i inkorgen stressar lite. Borde sätta mig en kväll och ta mig igenom dom för att lämna alla frågetecken bakom mig. Men från “borde” till “handling” är det ibland väldigt långt. För långt. Nästan alltid.
Ulf Lundell har hittat en kvinna att älska. Är väl bara att gratulera. Lycklig blir han inte. Inte hon heller. Men journalist så hon kan alltid tjäna en ordentlig hacka på “Året med Lundell”, sen efteråt. Den avslöjande boken nu på allas läppar och utgivningskontrakt med lämpligt förskott redan garanterat. Alltså, inte lätt att vara kändis. Stackars, stackars, gubben Lundell.
Gissar att det finns mer än en som tillbringar dagarna på en väl vald strand under den här sommaren. Njutningen. Svårt att förstå det livet för mig. Ger myror i kroppen av att bara tänka på det. Fast kan man ligga och läsa och sova i en soffa borde det väl fungera att göra samma sak på en badstrand också. Man borde prova alltså.
För tio år sedan gjorde vi resan “Sveriges kust”. Tanumshede upp till Norrköping. Småvägar. Hela tiden så nära kusten som det gick att komma. Inga planerade stopp. Det fick bli övernattning där man hittade sådan. Mat där man hittade mat. Stor frihet. Alltid på väg. Jag lever fortfarande på minnena och känslan från den där resan. Men vill sträcka ut den till Europa. Några veckor utan mål i en bil man kan lita på. Jag hoppas vi kan realisera den resan innan slutet. Ja kanske göra samma sak i USA också. Östeuropa.
Farsan ville alltid till Island. Men kom väl aldrig iväg. När man dör bör man i alla fall ha så få “synd att jag inte…” som möjligt m,ed sig i bagaget. Det vet jag. Men hur man än försöker blir det några som hänger på en som inverterade medaljer. Det går inte att komma ifrån. Det finn sju så mycket man vill. Men “lycka”. I grunden handlar det väl om att göra det man vill. Inte det som andra vill eller det som förväntas av en. Hur enkelt som helst. Boken om att bli lycklig. En sida.
“Gör det du vill”
Hade jag pengar skulle jag ge ut den.
Men det har jag alltså inte.
För att jag för det mesta gjort det jag vill.
Fast just nu säger viljan att jag vill ut och snickra lite. Dag som skall gå. Lite fredag hela veckan här. Känns åtminstone så. Det enda problem man har är “vad skall vi äta”. Valet av en film eller serier att titta på där på kvällen. Noll storverk. Noll världsförändring härifrån. Noll – noll. Ja, och noll.
Den vackra sommaren fortsätter hur som helst enligt alla prognoser. Jag tänker INTE klaga. Bara njuta. Hämta in och suga i mig all energi som svirrvlar runt där i luften. Samla på mig en del av det där och spara tills Hulktider och bilrutskraparmorgonar är över oss igen.
Det är gott att leva.