Vernissage utan champagne. Mer franska än en vanlig dag bara där. Men trevligt att se lite folk. Skolungdomarna har jobbat med att ta fram pridelogga för Lo(o)s. Bra. Hugger mig en näve chips mot bättre vetande. Hur slutar man äta sådant när man börjat? Jo, man går därifrån. Den enda lösningen på ett sådant problem.
Bosse och Pia är där. Känner igen. Bosse 2 också. Andra med. Känner inte igen. Så är det för en backstugesittare. Man ser folk så sällan att de hinner förändras så pass mycket med år tillagda till sina liv att man inte längre vet vilka de är. Och jodå. Jag har alltid varit dålig på ansikte kopplat till namn. Blir inte bättre med år som går.
Pridefanor vajar över byn. Trevligt tycker jag. Det känns som om vi befinner oss i samtiden. Så känns det inte varje dag annars. Jag gillar.
Själva nöjer vi oss med en handflagga här på kullen. Det bästa vi kan åstadkomma. Länge leve kärleken nynnar jag så det hörs över hela byn. Nästan. Liksom. Hur-som-helst och upp-och-ner.
Men semester och ledighet fortsätter. Livet är enkelt. På väg mot enklare. Alltså är allt gott. Ja i alla fall om jag får ett solvarmt rött körsbär fört över mina läppar in i en längtande mun om en liten stund. Glädjeämnen i juli månad. Svårare än så behöver det inte vara.
Fläder ger blommor till två satser saft i år. Hade nog kunnat blivit två till. Men någon måtta får det allt vara. K står för saftningen. Jag för barfotatrampandet och uppdrickandet under vintermånader när iskalla vindar jagar oss in i varma rum.
Såhär ser vinnarloggan ut
Finemang om du frågar mig. Hej och hallå liksom.
Fast nu… Ja, nu, skall jag greppa hammare och såg igen. För en skrivbordsstillasittare finns det glädje i att hålla de där jordnära tingen i sina händer. Till och med att få stickor tas emot med tillfredsställelse. Det är på riktigt alltsammans. Liksom. På riktigt på ett sätt som ettor och nollor aldrig kan bli hur än skönt de förpackas.
Så varför sitta här inlåst på ett låtsaskontor alltså. Nej, ut, ut, ut, – frihet.