Samma dag som jag flyttade från Edsbyn försvann det. Så i augusti 1977. Någon dag där var det som bortblåst. Det sociala nätverket. Det där man kontaktar när man behöver hjälp med något. En bil som står stilla någonstans. Som används när man behöver veta “vem som…” Det där som fungerar omvänt också när någon annan i nätverket behöver hjälp med något.
Så när macken inte fungera i Los och man inte har en full reservdunk hemma så står man där. Vad gör man nu liksom?
Jodå man trevar lite. Man försöker lite. Till slut blir det B som blir min räddning. En ren chansning. Han har en dunk stående på sin skoter som jag får vittja på tillräckligt många liter för att ta mig till närmaste fungerande pump. Så iväg mot fungerande infrastruktur kommer vi. Kan fylla tank och tömma konton. Se människorna.
Det är den månatliga resan till Bollnäs som företas alltså. Månadshandling. Inköp av det mesta som behövs för en månad framåt. Idag förutom ett “ton mat“, två glasrutor, en spade, färg, drevgarn och lite annat. Noggrant budgeterat och planerat. Väldigt lite spontanitet fortfarande. Det får komma sen. Längre fram.
Men sushi också. En utsvävning. Man kan få en förträfflig vegetarisk variant där i Bollnäs. Tolv bitar. K är principfast asiat och väljer vatten. Jag som vingligt balanserar på socialismens och kapitalismens smala knivsegg hyllar den senare med en kall cola. Gott såklart. Man kan sitta ute i sommaren. Beskåda mänskligheten. Ett av de stora nöjena i mitt liv. Alla dessa människor. Alla är en bok. Alla är en film. De flestas dag kan bli det där till och med. Och det mest svårförståeliga att alla tänker “jag” där inne i huvudet. Beskådar det som finns omkring dem precis som jag gör när jag sitter där och väntar på min mat. Det är underligt och fascinerande. Sätter fart på fantasin och ger mig längtan efter att skriva. Så många historier det finns att berätta. Så lite tid.
Så jag njuter lika mycket av att beskåda mänskligheten som av att äta den “jävligt goda” sushin. Följet med mannen som sätter sig vid borden bredvid oss och som klagande gnäller över bristen på snabbhet hos personalen och sen förvånat utbrister “men det här såg ju ätbart ut” när maten kommer in. Ja honom kräks jag nästan på. Vill gå fram hälla slutskvätten av kapitalistdryck i huvudet på honom. En översittare. En Fåntrat. Han är säkert moderat också. Allt är dåligt utom hans egna gärningar och de bruna arselen han gärna, och med god aptit, slickar rena för att ta sig uppåt på hierarkiernas branta trappor. Fast egentligen är det väl bara synd om honom såklart. Kan man bli lycklig med en sådan utgångspunkt i sitt betraktande av en omvärld? Knappast!
Men en människa som irriterar och hundra som fascinerar är väl en helt OK utdelning ändå. Nöjaktigt. Maten placerar sig där den skall och vi lämnar stadskärnan lagom mätta, nöjda och belåtna.
Hemma igen återlämnar jag lånad bensin till B och tackar och bugar som sig bör. Tur ännu en gång. Borde väl bygga på de där sociala nätverket. Men hur gör man det när man (låtsas)jobbar nästan jämt. Det hade väl hjälpt om man kört skoter, fiskat, jagat och åtminstone haft en hembrännare i källaren såklart. Åtminstone om man ägt traktor. Fast det där tar jag tillbaks. Stockholmsperspektiv på landsbygdsbefolkning. Det perspektivet är lika oöverensstämmande med verkligheten som det som vissa ger uttryck för när perspektivet är landsbygd mot storstad.
Man får klara sig själv. Fast ensam är INTE stark. Har aldrig varit.
Jag får ihop ännu en till låt. 0-100. Alltså det finns inte en ide heller när jag sätter mig där i “studion“. Några timmer senare så finns det en låt. Var kommer de ifrån? Vem berättar vad som skall finnas i de där låtarna? Vem styr? För inte är det då jag. Det är ett som är säkert. Ängeln i rummet?
Underligt är det.
På söndag startar mitt nya år. Ett (låtsas(arbets))år jag ser fram emot med stora förhoppningar. Nope, jag förväntar mig inga framgångar. Ingen rikedom. Inga applåder. Jag har passerat det där. Tagit mig vidare. Min gärning i “nu” räcker. Jag kan äntligen helt och fullt njuta av att befinna mig i den. Bra han/hon/det/gud kan sätta käppar i hjul nu med sitt lite taskiga sinne för humor. Sjukdom eller död här och nu skulle komma mycket olämpligt. Men över det där styr man inte. Man kan bara önska. Några goda år är allt jag vill ha. Får jag det så är allt bra. Får jag det inte så skall det väl gå vägen ändå. Som det gör.
Men man får leva dagarna som de kommer. Himlen som kan falla ner över våra huvuden. Det kan hända vem som helst, var som helst och när som helst. Men för den skull behöver man ju inte gå och oroa sig för det hela tiden.
Det som sker det sker.
När det sker.
Just nu är allt bra.
Det är där man stilla kan vara.
Typ!
Regnvädersdag idag. Soffa + bok + jag. Unna sig det. Varför inte?