Slutet. Jag sitter här igen. Låtsaskontor. Ett år till nästa semester.
Men OK. Faktiskt. Om jag bara får sitta här i lugn och ro ett tag och sakta inse faktum.
Det finns 4366 olästa mail i inkorgen som ledigheten genererat alldeles av sig själv utan att jag behövt röra ett finger. Det mesta är skit. En del viktigt. Annat definitivt läsbart. Det tar ett tag att ta sig igenom dock. Tid som kunde användas bättre. Känns det som.
Har fått ett ryggskott i starta jobba present. Såklart. En mild variant. Kanske är det Ischias. Kanske något annat. Gör ont. Men självförvållat. Sitter man hela dagarna och inte kompenserar för det får man helt enkelt skylla sig själv. Måste bli ändring där faktiskt. Tills dess tror jag faktiskt att jag överlever. Eventuellt.
Mest nöjd är jag nog med att ha tagit mig tid till att sitta några timmar i studion. Tre låtar. Jodå. Tack för den leveransen du som låter mig teckna ned dem. Vem du nu är. Nåväl, de är födda. Låtarna. Jag förväntar mig ingen mer lyssning på dom nya än de som redan finns utlagda. Men det kan ändå vara OK. Kvinnorna måste kanske höja sina röster för att höras. Gamla gubbar, speciellt ocoola, har inget för att ens göra sig det besväret. Nope. Inte ens om de orkat.
Men mycket nöjd med sommaren. Vila. Mycket. Bra. Men ett nytt växthus också. En inmurad stos till kaminen. Beskådat inspirerande konst och besett virkad sjö. Doftat på havet. Pridevecka i Lo(o)s. Återvänt till rötterna. Om man nu har några sådana? Ätit pizza i Furudal, platsen dit dit alla vägar bär. Nope, det är Furudal alltså. Inte Rom. Har aldrig varit annat. Alla vet det. Prova närmaste väg får du se. Åk på. Till sist Furudal. Stanna. Lika bra att ta en pizza om du når hela vägen fram.
Tror jag skall orka ett år till. Men börjar med 92-dagar och tar resten av “arbetsåret” därifrån. Där borta någonstans (nära nu) slutar nämligen låtsas definitivt.