När det brinner. Den där skräckhändelsen när ett hus står i lågor. När det kanske finns människor kvar där inne. Människor som sover. Då är den förste alarmisten rätt bra att ha. Hen som skriker “Det brinner” och ringer 112. Som får räddningsaktionen att starta.
Tänk er nu att det efter den där förste alarmisten kommer fler alarmister. De ställer sig alla där utanför huset och på olika – ofta mycket pedagogiska sätt – förklarar de att huset håller på att brinna ner. “Om vi inte gör något“. Eftersom forskarna såklart också intresserade sig för den här händelsen så kan alarmisterna snart luta sin upprördhet över händelsen på siffror som forskarna räknat fram om hur fort huset kommer att brinna ner. Om de sovande människorna där inne kommer at klara sig. Och om de nu gör det, hur stora brännskadorna kommer att bli på deras kroppar. Kommer skorstensstocken stå kvar? Siffror. Kolumner. Diagram. Snygga grejer. Prognoser. En timme fram. Två timmar fram. Tre timmar fram… Som väderprognoser. Bra (ibland) gissningar. Också här framräknade på de häftigaste datorerna i världen.
Sen har vi brandkåren. De åker såklart inte fram till huset med tjutande sirener och pulserande blåljus och börjar släcka i det här samhället. Istället stannar de på stationen. Fundera över “hur vi skall släcka“. För tänk om vi åker dit och släcker på fel sätt. Forskarna ansluter här direkt såklart. Dom vet hur man gör rätt. Fast olika. Tre andra brandstationer ansluter. Målet är att innan dagen är slut så skall man publicera ett PM som man kan skicka till kommunen så att de kan ge brandmännen order om hur de skall släcka huset på bästa sätt. Ett problem i sammanhanget är att forskarnas svar drar ut på tiden eftersom de inte kan få datortid på superdatorerna som är fullt upptagna med att beräkna med hur mycket huset skall brinna ner. Men man vill ju göra rätt. Inte fel. Ett till synes gott uppsåt.
Det är här pressen kommer med. Pressen intervjuar alla alarmister och cheferna på brandkåren. Ja politiker också. Det är ju de som är ansvariga för branden. Man kan nästan påstå att pressens hårt arbetande skara inte tillför annat än att utöka skaran med alarmister. Men det tycker såklart inte pressen. Oberoende, ogranskad och observerande som den är.
Men med pressens intåg så sprider sig i alla fall informationen om att huset brinner. Alla vet nu. Men nu är det som det är. Ropar man vargen kommer tillräckligt många gånger så bryr sig inte folk längre. Man vänjer sig liksom. Också ett brinnande hus blir en normalitet. Så alla väntar på politikerna. “Snart måste dom väl göra något”. “För böveln” lägger vissa till. De senare har nämligen gjort lumpen.
En del människor skaffar såklart brandvarnare. Eller slänger bort sina tändstickor. Häller ut sina brandfarliga vätskor i närmaste dike. Långt bort från sitt hus. För “tänk om det hände oss” tänker de. Förskräckligt. Men den stora majoriteten är såklart helt säker på att “oss händer det inte“. Ja och gör det det så ordar ju brandkåren det där. Åtminstone inom sinom tid.
När huset brunnit ner till grunden går alarmisterna slokörade hemåt. Det finns liksom inget att alarmera om längre. För sent. Tråkigt. Sandwichskyltar av. Så de kräver en politikers avgång. Handlingskraft efterfrågas. Och politikern tillsätter en utredning som skall genomlysa brandkårens handlande. Det kommer att ta ett tag att komma till en slutsats. Det behöver tänkas. Brandkåren å sin sida startar en intern utredning. “För att lära sig av händelsen” som man säger. Med det låter sig alla nöjas.
Senare kommer den minst ansvarige – den minst bildsköne – politikern avgå. Alarmisterna får pris, blommor och plaketter i guldvalör för gott utfört alarmerande. Alla är nöjda och glada och berömmer varandra för väl utfört arbete. Ett samhälle i god ordning.
Flickan som tog sin hink och efter bästa förmåga hällde vatten på elden har ingen ens noterat.