Fredagen den trettonde. Man får hålla i sig. Fast jag vet inte om det där har samma kraft längre. Inte som när sågen i Gårdtjärn brann upp en sådan fredag i alla fall. Jojo tänkte man då. Man får passa sig. Som idag alltså.
Men jag låter inte vattnet stå och koka denna dag. Inte andra dagar heller. Då “kokar fattigdomen in i gårn“. Som om det skulle bli så mycket skillnad om den “kokade in nu“. Det har liksom redan “kokats in” och det rejält. Men i alla fall. Man gör det inte. Aldrig. Hör mormors och morsans röst och säkert röster från generationer före dom när det står där på spisen och kokar utan mening. “Stäng av gubbstrutt, tänk på fattigdomen“.
Men det är väl ungefär där någonstans mitt skrockmedetande tar slut. Ja och jo och visst tar det lite försiktig med Jinxandet. Speciellt närt jag känner att bilen går bra och vill uttrycka det. Kommer inte ut över mina läppar. Men sen så.
Men med en gammelmormor som var en sådan där klok gumma så har man såklart påbrå. Åderlåtning någon? Med blodiglar eller koppor eller kniv. Man borde kanske satsa på det där som profession. Ledsamt nog eldade man upp gammelmormors saker. Men det går väl att bygga nytt.
Fast under åren som blodgivare. Nog kände man sig piggare efter åt? Inbillning eller också är det ok att tappa en halvliter då och då. Men lämpligen inte då som förr när folk mådde som sämst. Engelsmännen lär ha varit dom som längst häll fast vi det där.
Blodiglar sålde man förresten länge på apoteken. Men det var nog ett tag sedan. Numera får man väl plocka dom själv. Kanske fungerar iof fästingar lika bra? I alla fall om man har många. TBE som lät biverkning. Men sådana har ju alla mediciner. Läs närmaste bipacksedel om du tror annat.
Annars som vanligt här. Uppdrag. Förändra världen. Tyvärr är världen som vanligt lite trög. Fattar inte värdet av förändring. Men det är OK. Till slut så. Det är jag helt säker på nämligen.