Jag lyssnar på Hans Rosenfeldt’s sommarprogram. Bra såklart. Jag har inte förväntat mig annat. “Skrivare” brukar leverera.
Det första som slår mig när jag lyssnar är “ännu en mobbad”. För att bli kändis eller rik måste att ha blivit mobbad som ung vara den bästa grunden för sin fortsatta resa genom livet. Verkar som alla kända har varit där. Förvånar. Varför är det så då? Bör och kan man fråga sig. Eller inte. Nästa steg kan bli “mobbing på recept“.
Själv har jag alltså aldrig lyckats bli mobbad. Inte mobbat heller. Var nog för dum för det första, inget bet på mig (då heller), och för snäll för det senare. Därav bristen på kändisskap och kontoställningen på mina bankkonton då alltså. Det finns förklaringar till allt. Ibland behöver man inte ens söka sanningarna.
Hans andra berättelse verifiera något jag redan vet,. Lärarnas betydelse. Hans berättar om två lärare som förändrat hans liv. Vilket jobb det där är alltså. Människo- eller livsformare borde det där jobbet väl heta. Finns kanske inget viktigare jobb. Man har som lärare makten att fullständigt putta iväg en människa i en helt ny riktning som ger den personen ett helt nytt (och förhoppningsvis bättre) liv bara med några positiva ord och lite intresse för en annan människa. Ja tvärtom också såklart. Jag, och det har väl de flesta, har upplevt båda.
Jag har ju själv varit lärare under två perioder. Fått några av de där breven från gamla elever som berättar att man förändrat deras liv. De som berättar att de aldrig skulle hamna där de är om vi inte möts. Bättre än pokal på hyllan är ett sådant brev såklart.
Så som lärare har man ett enormt ansvar. Att inte vara den där trötte som inte vågar gå utanför ramarna ens en enda sekund och helst vill åka hem och sova eller titta på tv.
Så heder åt de där lärarna som lyfte upp Hans Rosenfeldt på spåret. Annars hade vi inte fått “Bron” och “Marcella” och annat bra. Gör man gott sprider det sig nämligen. Vidare som ringarna efter en sten som kastats i en sjö. Tillräckligt många sådan ringar och till slut kan ingen undgå dom.
Programmet är värt att lyssna på alltså. Som många av de andra i årets skörd. Om man är intresserad av andra än sig själv alltså. Inte alla är det. Då behöver man inte lyssna alls. Såklart. Lätta val utan dåliga samveten.
Men när du tänker “fan vad bra det där var” så låt det också komma ut över dina läppar. Du kanske förändrar en annan människas liv. Och det vettu, är inte en allt för dålig bedrift om man bara är människa.
ps Försöker lyssna på Zara Larssons sommarprogram också. Bjuder alltså till. Försöker. Verkligen. Men klarar sju minuter. En bortskämd ungdjävel får ingen respekt av mig. Nu klarar hon sig säkert utan den. OK för mig såklart. Bara jag slipper lyssna på idioten. ds