Han säger med allvarlig röst.
- “Man vet ju att när man inte hör något då är det dåligt…”
Boom. Tjoff. “Å…..fan”, tänker man. Man måste ju tänka på allt man gör. Allt som man gjort. När “hörde” man något sist? Oj! Allt är dåligt alltså. Ja jävlar. Man kan bli melankolisk ocool gubbe för mindre. Till det där finns det inte en endaste bortförklaring att ta ett hårt grepp om och liksom rädda sig med. Det är rakt ner i skiten som gäller. Ned i den med kropp, ansikte och allt. Urk liksom.
Jodu svarar man sen. Det är så där man sätter sig i en kreativ melankolisk stämning. Vältrar sig i de eländigaste sanningarna. Hamnar i ett “bratillstånd“. Förr hade jag nog slängt ur mig ett “jag skall nog visa dom jävlarna” strax där efteråt också. Fast nu? Bortom det? Orkar inte! Gör ändå. Fast skit då tydligen. Må så vara.
Amen