Vi firar lugnt idag. VSCP och jag och tjugoettårsfirandet. K får vara med på ett hörn. Hon som står ut med alla timmar jag sitter där och knåpar. Någonstans mellan 40000 timmar och 70000 timmar finns det i det där. Det verkliga talet omöjligt att räkna fram såklart. Oviktigt dessutom. Ingen vill veta. Minst jag. Bara galenskap alltihop egentligen såklart.
Ser filmen om Winnerbäck igår på SVT Play. Gillar vanligtvis inte de där filmerna om idoler där de framställs som gudarna som vandrar ibland oss vanliga men det här fungerar. Den är lika lågmäld som huvudpersonen. Bra.
Jag har stått på hans konserter och titta ut över publikhavet och gråtit. Ja bara lite. Inom mig. Kvinnorna i den där massan. Tusentalen som sjunger med. De där trånande blickarna som riktas mot “Lasse”. Var och en säkert en hur trevlig varelse som helst. Men från scen. Tillsammans. Blir alla de där blickarna som en stor spindel som vill äta upp och tugga i sig en liten “Lasse” med sina krav och all sin kärlek. “Ge mig”. Men hur skall de var och en kunna veta det? Tro mig herr Winnerbäck vet och känner.
Fast det är oftast sådär jag genomlever mina konserter. Jag kollar på publik. Vill stå där på scen jag med. Uppleva det där de som står där får uppleva. Avundsjuk såklart. Men bara lätt. Men en gång i Gävle drabbades jag på riktigt av den där konsertmagin. Helt oväntat dessutom för det var med en förartist till jut Winnerbäck som den drabbade mig. En jag visste väldigt lite om. Som jag hört väldigt lite av. Men efter en låt så hamnade jag liksom i trans och sen var jag ett med Laleh genom konserten till hon spottade ut mig och gick av scen. Fantastiskt. Jo så jag kan nog förstå dom som gillar konserter. Såg Laleh senare. Men då fanns inte den där magin. För stort då. Hon nådde inte fram och tog min själ i besittning.
Sorgmantlar, Admiralfjärilar, Citronfjärilar och massor av andra fjärilar här idag. Jag blir lycklig. “Grattis VSCP” sjunger de allesammans i väldigt vacker stämsång. Tror jag. Låtsas jag. Fjärilarna och jag är vänner. Också i det här livet.
Men nu då så är 21-års dagen nästan slut. Förr brukade någon av de som hängt med genom åren skriva att “i år så händer det nog”. Men efter tio år så avtog väl det där med all rätt. För mig gör det såklart ingen skillnad. Tio miljoner gubbar som skickar slumpvisa JSON meddelanden har såklart inte fel. Vem behöver metodik och system och ordning och klassificering. Det här är väl vilda västern inte någon Linne’isk äng. “Jo så är det såklart” svarar jag. Och knappar på.
Men just nu. Nu skall jag fira vidare med lite hemlagad pizza. Inte så dåligt det serru.