En del försök får fornminnesskylt. Blir adlade till “borg“. Själv tycker jag nog att alla försök är värd den där äran. Att försöka är ändå att gå/nå halva vägen. Det finns så många som inte ens kommer dit. Så miljarder forntidsborgsskyltar skulle jag vilja se. Jag skulle glädjas åt var och en.
Innan jag kommer till skylten som pekar ut “Tryggens försök” har jag gått uppför den brantaste av backarna. Solen står precis i kanten där upp i toppen av backen. Bländar mig med sin full kraft. Fotonbombardemang. Uppstigningen känns som att dö. Ni vet sådär som människor berättar om att man går in i en tunnel mot ljuset och där i änden av det där ljuset så står nära och kära och väntar. Men när jag flåsande når toppen finns ingen där. Om det är ännu ett tecken på det solitära i mitt liv eller om jag nu ändå inte är död, det har jag ingen aning om.
Tele2mastens fläkt ylar fortfarande. PWM-styrning kära Tele 2. Och kullager.
Jag beställer tid för besiktning av den nyinstallerade kaminen. Äntligen. Storebror skall komma och titta och godkänna. Gillar inga av de där uppifrån och ner kollerna. Som bilbesiktning. Jag blir så liten både till person och tanke i det där. Känner mig förminskad. Det är ofta inte på något logiskt saker och ting faller. Nästan alltid handlar det om något tyckande. Men i grunden bra och nödvändigt såklart. Längtar efter värmen den kan ge under de kallaste vinterdagarna. Får stå ut. Muta med kaffe.
Hittar en rad till en låttext där ute i skogen. Spelar in på telefonen. Det där händer för ofta. Skulle definitivt kunna göra en ny låt varje dag. Om jag bestämde mig för det. Men vill jag det? Nope.
Här och nu brummar en oskriven vecka framför mig. Det gillar jag. Mycket man kan hinna med. Det är gott att leva. Det kan inte hjälpas men så är det. Ja och känner man så är det ju inte lätt att ta sig ner i den ljuvliga melankolin. Lite shit också över det. Men man får försöka hitta inspiration ändå.
En framtidsdag nästa Losvecka? Nåja. Det vore väl ändå att ta i…