Benny Andersson. Här igen. Med Orsafolket. Alltså är det älgjakt. Nu? tänker jag. Men tydligen. Fast det är dragspelaren han söker. Inte mig. Precis som förra året. Då jag berättade att han gett sig ut på sin sista turne och antagligen inte återvänder. Hittills ha ringen återvänt från den sista turnen. Punkt. Men det säger jag inte nu. Han ser så trött ut. Jag vill inte trötta mer. “Ge honom det här dragspelet när han kommer tillbaks” säger han och lyfter upp ett spel på bron. Innan jag ens hinner med ett “men…” så är han borta och halvvägs nere nerför backen nedanför kullen.
Så nu sitter man här med två dragspel alltså. Det var samma visa i fjol också. Vet inte vad jag skall göra med dom. Dragspelaren har ju gjort sitt här på kullen och någon dragspelare blir nog aldrig jag.
Man får vänta tills nästa år. Försöka förklara hur det ligger till för skäggige Benny. Be honom lugna sig.
I skogen finns lugnet. Den brantaste backen bjuder på motljus denna morgon också. Det går inte att undvika att tänka på döden. vad tiden gör med minnet av folk. Man fattar verkligen att den del människor var riktigt bra människor efter ett tag. Som min morsa. Inte fan ville hon någon något ont. Hon har växt. Man har fattat hur värdefull hon var. Där fanns en urstark och osjälvisk kärlek till barn och barnbarn som var på riktigt och som fanns där utan motkrav.
Farsan har man förstått var med sårbar och rädd än den där starke mannen an trodde och tyckte att han var när han levde. Ja han ville väl framstå som det också. Han var nog alltid det där lilla barnet egentligen. Inte konstigt kanske om man aldrig hade en närvarande far och en mor som dog när man var tolv. Lättare att förstå sig på nu såklart. Nu när man själv gått igenom en del.
Fast andra. Som bara brytt om sig själv. Som man kanske ändå beundrade förr. Dom har ramlat rakt ner i dyn. Man glömmer dom bara. Eftersom dom där människorna aldrig brydde sig om någon annan heller.
Fast mest bra människor de flesta såklart. Visserligen med fel och brister. Som kämpat på. Det där med att alla blir så förbaskat bra och perfekta efter döden är såklart mest fånigt. Uttalat av rädsla för ta de döda skall komma tillbaks och spöka för en. Liksom. Vi är som vi är. Varken bra eller dåliga. Allesammans. Sen finns det väl någon slags summering där på slutet. Saknaden och den radens summa är det man bär med sig som en som fått vandra bredvid någon under en stund av ett liv.
Själv tänker jag lämna genom bakdörren, alltså utan att det märks. Troligen kan det ske utan problem eftersom jag knappt finns.
Såg att någon Ljusdalbo uppträtt på Royal Albert Hall. Follan, vår GAMLE trummis (fyller 70 i år) brukar påminna mig om att den lokalen var mitt mål för uppträdande en gång i tiden. Själv glömde jag nog det där runt 1978 när nya mål kom i sikte. Nu minns jag inte ens varför jag ville dit. Antagligen var det något med Deep Purple. Drömmar…
62 dagar kvar.
Skickar iväg de sista pensionförsäkringspapperen idag. Många olika utbetalningsdagar blir det. Många bäckar små… blir ändå inte alltid till en stor å. Men det får gå ändå.
Annars knappar jag på här på kullen. Mest för att kan inte kan annat. Sen jag gick ut genom dörrarna en bit före åtta i morse och beträdde min promenad har jag inte sett en annan levande människa. Inte pratat med någon heller. Hur skulle det här egentligen bli och vara om jag inte bodde tillsammans med K? Jag skulle aldrig träffa en enda människa. Visst finns det något patetiskt i det!? Dog man så så kunde man ligga här och ruttna (ligga på tork) i sex sju år innan man blev hittad.
Nåja. Något måste man väl ändå offra om man vill förändras världen.
🙂